Anna Persdotter[]
Anna Persdotter född ca 1675, sexbarnsmamman från byn Ansjö i jämtländska Hällesjö ansågs labil. När hon var runt 55 år, 1730, beskrevs hon som sinnessvag. Anna dog 1659.
Troliga föräldrar: bonden, sexmannen och kyrkvärden Peder Olsson Stark född 1648 död 1721 och Segri Persdotter född 1635 död 1720. Familjen bodde i Ansjö. Familjen finns med i den rekonstuerade husförhörslängden för Hällesjö 1689-1814, sid 290 och 291.
Anna hade en bror Per Persson Anberg som dog i Armfelts tåg över fjällen.
Det kan ha funnits ett ärftligt drag av psykisk ohälsa. Annas bror Per ska ha varit "sjuklig och av ringa förstånd" vilket betonades när hans hustru Märit Persdotter begärde skilsmässa 1702. Hon var förtvivlad och sa att hon "hellre ville döden undergå, än med honom sammanleva". Skilsmässan beviljades 1703. Märit hade nämligen lurats in i detta olyckliga äktenskap med hjälp av trolldom.
Anna Persdotter hade, till skillnad från sin fåkunnige bror, inte behövt använda något hokus-pokus för att ingå äktenskap men dragonen Nils Nilsson Höök född 1670 i Svedje, Håsjö och död 1755. Vigseln skedde 1701. Däremot ska hon ha gift sig med sin egen kusin. Kusinäktenskap var nämligen förbjudna. Sedan 1680 var det dock möjligt, men krävde dispens från kungen. Det är möjligt att det finns en sådan dispens i något arkiv. Även en brorson till Anna står i husförhörslängden som enfaldig.
Anna flyttade först till Håsjö och sedan till Ragunda. Anna och Nils hade sex barn:
Per Nilsson Rönberg född 1702 i Håsjö död 1789.
Sigrid Nilsdotter född 1705 i Ragunda död 1709.
Nils Nilsson född 1708 i Ragunda död 1783.
Botila Nilsdotter född 1710 i Ragunda död 1791.
Esbjörn Nilsson Örnberg född 1716 i Ragunda död 1751.
Erik Nilsson Höök född 1719 död 1804 var gästgivare, nämdeman och bonde i Krångede. Han var gift med Valborg Månsdotter Frisk född 1720 död 1806. Hon tillbringade en tid i sin ungdom på kontinenten där hon lärde sig bl a vävning och växtfärgning. Hon är känd för sina fälltäcken.
Om nu Annas släkt led av någon ärftlig mental sjukdom, så var det inte helt lyckat att gifta sig med en nära släkting.
Anna var inte bara sinnessvag, hon var dessutom desperat. Under 1731 försökte Anna "medelst hängning" ta sitt liv. Hon misslyckades. Vem eller vad som räddade henne framgår inte. Kanske repet var för svagt eller knuten för dålig? Kanske maken Nils upptäckte vad hon var i färd med och hindrade henne? Eller något av barnen? Den yngste sonen var i tolvårsåldern och flera av barnen bodde ännu hemma.
Hon överlevde, men var nu inte bara sinnessvag och förtvivlad, utan dessutom kriminell. Lagen byggde på tio Guds bud och var solklar. Budordet "du skall icke dräpa" gällde även det egna livet. Att ta sitt liv eller att försöka göra det, var straffbart 1731. Först 1864 ändrades lagen på den punkten.
Självspillingar som lyckats med sin brottsliga gärning straffades genom att inte få vila i vigd jord. Skarprättaren grävde ned dem i skogen. Men hur bestraffades den som misslyckats, som Anna? Jo, "den, som försökt beröfva sig lifvet, straffas med fängelse vid vatten och bröd eller annat kroppsstraff".
Nu fanns det förmildrande omständigheter. Om man, som Anna, var uppenbart påverkad av psykisk ohälsa ("hufvudsvaghet, raseri eller annor sådan vånda"), var det även på 1700-talet vård snarare än straff som gällde. Annas brott behandlades av häradsrätten som, givet hennes själsliga problem, avstod från att vidare "producera". Hon ställdes till prästerskapet att tröstas av Guds ord.
Hon blev ca 85 år, Anna i Ansjö .
Uppgiftslämnare: Annika Ericsson. Kompletteringar Kerstin Ellert.
Källor:
Husförhörslängder Hällesjö. Födelseböcker Hällesjö, Håsjö.