Systrarna Dorotea Herdalina Mogensdotter och Margareta Herdal.[]
Dorotea Herdalina född 1618 och Margareta född 1605 var döttrar till kyrkoherden Mogens Pedersen Herdal i Sveg. Mogens föddes omkring 1565 och dog omkring 1641. Mogens far Peder var under mitten av 1500-talet präst i "Herdall socken" (Hede eller Sveg). Peder blev sedan sockenpräst i Selbu i Trøndelag. Mogens föddes ungefär när familjen flyttade till Selbu. Peder dog ca 1616.
Dorotea och Margaretas far Mogens var gift första gången med okänd hustru och 1590 föddes i det äktenskapet sonen Henrik Mogensen Rytter. Mogens blev sedan änkling. Runt sekelskiftet 1600 gifte han om sig med den förmodade Skankeättlingen Elisabet Jönsdotter (född ca 1580 och död 1659). Med henne hade Mogens tre söner och åtta döttrar födda ca 1600–1625.
År 1606 var Mogens pappa Peder kyrkoherde i Sveg och Mogens var hans hjälppräst. Mogens blev sedan kyrkoherde i Sveg. Under Baltzarfejden 1611-1613 flydde familjen till Norge. Familjen kom sedan tillbaka till Sveg.
Prästfamiljen Herdal var en familj med sociala ambitioner. De gav döttrarna utbildning utanför hemmet. De fick lära sig umgängeslivets regler, att läsa och skriva på danska och latin, att räkna till husbehov, att spela musik och annat som ökade möjligheten att bli en representativ hustru.
På 1620-talet byggdes ett "herrehus" på prästgården i Sveg. Där skulle överhetens representanter bo och hålla möten när de besökte Härjedalen.
Fyra av Mogens och Elisabets döttrar gifte sig med tröndska präster. Två av dem är Margareta och Dorotea.
Margareta Herdal, född omkring 1605, trolovades i februari 1626 med Trondheimsprästen, hospitalprästen Peder Bernhoft. Vid deras bröllop i augusti samma år trolovades brudens syster Kristin Herdal med Anders Bernhoft, brudgummens bror. Kristin och Anders gifte sig ett halvår senare, i mars 1627.
Peder blev 1628 föreståndare för hospitalet i Trondheim och präst vid hospitalets kyrka. Hospitalet var en kombination av lasarett, fattigvård och särskilt boende för psykiskt sjuka. Margrete engagerade sig i hospitalets skötsel från början och hon hade talang för både patientvård och administration. Deras äktenskap varade i tre år, ändå hann de få fem barn.
Margaretas man Peder dog 1629 av pesten och Margareta gifte om sig 1637 med näste hospitalspräst, Bernt Brunsmann (död 1659). De fick flera barn. Många föräldralösa barn försörjdes av Bernt och Margrete, men inom hospitalets verksamhet. Hospitalet utökades under Bernts och Margretes tid med minst tjugo nya platser och de månade på allvar om patienterna. Margareta var "en driftig og flink kvinne" och måste ha haft ovanligt gott självförtroende. Hon var föreståndare för hospitalet i Trondheim och var sjukhuschef, samtidigt var hon ägare till Mostadmarks järnbruk. Hon var Norges första kvinnliga bruksägare. Margareta ägde bruket sedan mannen dog och systern Maren var gift med dess största kund. Även intäkterna från deras privata affärer, som järnbruket i Mostadmark gled in i hospitalets drift. Den praktiska driften av verket tycks Margretes äldste son Hans Bernhoft delvis ha skött. Bruket var hon inte lika engagerad i som hospitalet och hon sålde det 1664 strax innan hon dog. Den nye unge hospitalsprästen Jens och den erfarna föreståndaren Margareta hade allvarliga konflikter beroende på Jens hade svårt att ta order från en kvinna. Margareta dog 1664.
Margreta var alltså chef för en vårdinrättning, brukspatron, sågverksdirektör och mycket annat. Hon fick dessutom lön som pastor över Frosten socken, så hon var på sätt och vis Norges första kvinnliga pastor. Hon till och med försökte få en plats bland prästerna i domkapitlet, men där gick gränsen för vad ett fruntimmer kunde göra på 1660-talet.
2013 fick hon en helt annan plats "Margrete Brunsmanns plass", som ligger vid Hospitalet och den platsen har hon förtjänat.
Vid Trondheims tusenårsjubileum år 1997 skapades nålar med porträtt av en handfull Trondheims-profiler som gjort avtryck i staden. Någon författarinna, två kungar, en stadsplanerare och en kvinna avrättad som häxa finns med samt Margrete Brunsmann (ca 1605–1664), se ovan.
Läs med om Margareta på norsk lokalhistorisk wiki. Länk
Herdal betyder "från Härjedalen," ett landskap som då var en del av Norge-Danmark. Herdal var alltså ursprungligen inte ett familjenamn, men det togs upp som släktnamn för Sveg-Mogens ättlingar.
Hemma i Sveg hade Mogens och Elisabet sett barnen växa upp. Mogens började bli gammal och behövde nu själv en hjälppräst. År 1636 kom en ung kaplan från Trøndelag till Sveg. Olof Bertilsson hette han. Han kände sedan tidigare Margareta Herdals make Hospitals-Bernt Brunsman. Olof och Bernt hade läst tillsammans på universitetet i Köpenhamn.
Den unge kaplanen Olof gifte sig snart med Mogens dotter Dorotea Herdalina.
Mågen Olof skötte en stor del av själavården i Sveg.
År 1642 blev Olof Bertilsson biträdande kyrkoherde i jämtländska Offerdal. Doroteas mamma Elisabet flyttade med Dorotea och Olof till Offerdal och fick därmed bo nära några av sina barnbarn. Dorotea och Olof fick fem barn, varav fyra levde till vuxen ålder. Dessa barn tog senare namnet Flodalin. Elisabet dog 1659, vilket framgår av hennes ännu bevarade gravsten. Innan dess fick Elisabet Jönsdotter dock vara med om att fly från svenskarna ännu en gång. Olof Bertilsson skulle renovera prästgården 1644, men antecknar lakoniskt: "Dett aar bleff intet bygd efftersom vij diss vær maatte fly for fiend".
Vid freden i Brömsebro 1645 blev Jämtland och Härjedalen en del av Sverige. Jämtlands och Härjedalens präster skrev till biskopen i Trondhjem och "bådo honom om ett faderligt råd". Han rådde dem i försiktiga ordalag att be drottning Christina att få bli kvar. Till skillnad från fogdar, skrivare och domare, där svenskar nu ersatte norrmänen, blev de norska prästerna kvar men under en svensk biskop.
Och i Offerdal levde sedan Dorotea och Olof och det är där de fick sina porträtt målade (kanske av konstnären Seth Knutsson, som – om Skanke-experternas teorier stämmer – var Doroteas kusin!
Vad berättar porträttet av Dorotea? Det målades 1666 när hon var 48 år. Jämtland hade varit svenskt i tjugo år. Det fanns skillnader mellan svenska och dansk-norska kvinnodräkter framförallt när det gäller huvudbonaden och jag ville se om Dorotea avbildas som svenska eller norska. På porträttet bär hon dock ingen traditionell dräkt, utan en chick mössa som var högsta mode i Sverige likväl som i Norge. Och det i sig kanske säger något?
Doroteas svartvita klädsel och allvarliga min förmedlar de dygder som ett prästhustru borde ha. Hon ser ut att vara gudfruktig och flärdfri. Men tittar jag närmare, ser jag att hon inte saknar flärd. Hennes förkläde torkades det inga händer på. Det är ett florstunt tygstycke genom vilket en färgglad kjol och ett nitbälte skymtar. I halslinningen syns en guldkedja och kanske en rad pärlor. Under den moderna hättan sticker tunga örhängen fram. De feta guldlänkarna runt handlederna syns tydligare än bönboken hon håller i.
Dorotea avbildas alltså varken som svenska eller norska, men hon och Olof försvenskades. Deras söner läste i skolan i Härnösand. Från Jämtland var det annars bara svenska tjänstemän och militärer och sönerna i en annan prästfamilj (Drake i Brunflo) som studerade i Härnösand istället för Trondheim.
Olof dog 1669, efter att länge ha haft så smärtsam gikt att han ibland predikade till sängs. Dorotea gifte om sig med en femton år yngre "ädel och manhaftig" småländsk löjtnant som hette Magnus Lilliewalch. Dorotea dog 1698.
Olof Bertilsson skrev en privat kyrkbok femtio år tidigare än andra präster. Boken är ett unikt vittnesmål från en tid när Jämtland och Härjedalen befann sig i ett omvälvande läge politiskt, kyrkligt och socialt. Det märks hur Olofs språk successivt försvenskas. Kyrkboken ger också rika inblickar i Olof Bertilssons arbets-förhållanden, hälsa och sociala kontakter.
Något omarbetad från nedteckning av Annika Ericsson 180830.