Elin Maria Kardell[]
År 1887, den 7 februari, föds en flicka Elin Maria i Stockholm. Hennes far är kapten Seybold och hennes mor är hushållerskan Amanda Kanth, med jämtländskt ursprung. Vid två års ålder blir hon fosterbarn till Sven Johan Kardell och hans hustru Jenny Perman. Jenny är sonsondotter till Samuel Perman, apotekare och ordningsman i Östersund.
SJ Kardell är lektor på läroverket i Östersund och riksdagsman. Han undervisar i historia och latin. Äktenskapet med Jenny är barnlöst och därför upptar de ett flickebarn, med namnet Ellen, från Stockholm. Den 21 maj 1889 avreser SJ Kardell och flickan med ångaren Westernorrland från Stockholm till Sundsvall. Därefter med tåg till Östersund. Det är inte så enkelt, han har knappast vana med små barn och Ellen visar aversion mot honom. Som tur är hjälper flera kvinnliga medpassagerare till.
SJ Kardell skriver dagbok och den är publicerad i Föreningen Gamla Östersunds årsskrifter.
I den får man följa livet hos Kardells och det finns många anteckningar om fosterbarnet. De flesta uppgifter om flickan kommer därifrån, ibland mycket detaljerat och ibland mera summariskt skrivet.
Den 27 maj 1889 skriver han: ”Ellen artar sig till en mycket häftig och egensinnig unge. Skriker nästan beständigt. Tål mig icke. Detta kan ej gå i längden”. Men allt går bättre och efter en månad beslutar de att behålla henne och hon blir inskriven som fosterdotter. Namnet ändras från Ellen till Elin. På nyårsafton 1889 skriver han: ”Året närmar sig sitt slut och det viktigaste har varit upptagandet av vår fosterdotter Elin Maria, som nu slumrar därinne, medan Jenny sitter i vilstolen bredvid och läser tidningen”.
Far sätter ofta betyg på sin flicka, här kan man skönja hans profession. ”Hon är nu nära fyra år, ganska förståndig, känner till bokstäverna A o O samt ritar rätt bra”. Vid 6 års ålder blir hon inskriven vid Flickskolans förberedande klass. Men terminen måste avbrytas för att Jenny och dottern följer med SJ Kardell till Stockholm för session i riksdagen. Där lever de ett intressant liv och Elin får följa med till många kända platser.
Den 7 oktober 1895 skriver han att det är barn- och klassfest i hemmet i Östersund. ”De små damerna, inalles 15, lekte och dansade, medan Jenny spelade. De åto godsaker och superade sedan av hjärtans lust, så att några fick ondt i mag”. Till Elins 15:e födelsedag, den 7 februari 1901, får hon från Stockholm en liten guldring med en turkos uti. På sommaren 1901 får hon följa far till Åre. De går upp på Åreskutan, vars topp nåddes halv 10 på kvällen. De besöker även Storlien denna sommar. Familjen hyr sommarnöje varje sommar, på olika platser i Storsjöbygden och västerut. Vi skall komma ihåg att turismen har kommit igång och den jämtländska naturen har stor dragningskraft på besökare.
I augusti 1901 startar hon i femte klass. Det går inte så bra för henne, klagar lärarinnan i historia, Hanna Sjöström, hon är inte så flitig. Men pappa, som också är lärare i historia anser dock att hon ”läste snällt över sina läxor”. Våren 1904 går Elin ut 8:e klass vid flickskolan med s.k. normalskolebetyg. Studentexamen kan avläggas av flickor endast som privatister, inte många gjorde det. Våren 1905 deltar Elin på sin första studentbal i Sandviken. Senare samma år är hon bjuden på stor bal hos borgmästaren Isidor von Stapelmohr. Faderns vana att betygsätta Elin fortsätter i hans dagbok: ”Hon var rätt söt i sin vita ylleklänning med puffärmar, vita skor och dito strumpor”. Det får ses om en underdrift. Hon har många kavaljerer och är hemligt förlovad med en student från Fors.
Elin t.h. Moster Eva Olsson född Perman i mitten och kusin Ejnar t.v.
Elin är alltjämt pappas flicka och följer honom till biblioteket vid Trivialskolan på Frösön, som han ansvarar för som bibliotekarie. Hon växer upp med dessa böcker och lär sig boksamlingen, som är närmast att betrakta som ett bokmuseum. Modern är ofta sjuklig och deltar inte i utflykter eller festligheter. Det byggs ett nytt bibliotekshus i staden som står klart 1910. Böckerna skall nu packas på Frösön och fraktas till staden, där ett folkbibliotek skall skapas.
Detta år genomförs allmänna skidlöpningar och budkavletävling i staden. Detta evenemang avslutas med skidbal hos landshövdingeparet Widéns. Elin är bjuden och dansar med Mr Kennedy, son till engelska ministern i Stockholm. De gör en skidtur tillsammans. En turkisk major, Selin Sidi Bey, friar formligen till Elin på en skidtur på Frösön. Men Elin svarar att hon inte älskar honom, varvid han brast i gråt, men föll på knä och kysste hennes hand. Vilka intressanta upplevelser för henne.
Under 1911-1912 sker bokflytten och Elin gör mycket av detta arbete. Den 30 oktober 1912 öppnar biblioteket för allmänheten och det kommer 150 personer första dagen. Elin sköter utlåningen och skriver lånekort. Nu skall man komma ihåg att besökarna kunde inte själva gå runt och välja bland böckerna. De får framföra sina önskemål och så plockas böckerna fram. I detta bibliotek fanns endast äldre böcker, inte en enda som var tryckt på 1900-talet. Den Zetterströmska boksamlingen är guldgruvan i biblioteket, men knappast något som gemene man var så intresserad av. Men nu kommer ett statsanslag på 400 kr per år som skall räcka till inköp samt bibliotekariens lön, städning och uppvärmning.
Elin och Jenny i våningen på Kyrkgatan.
Under denna tid deltar Elin i en fem veckors kurs i oljemålning för Maria Wrangel. På somrarna är biblioteket stängt och familjen Kardell vistas på något pensionat i Västjämtland för att stärka sig till kropp och själ. Läroverkets rektor Hägglund, känd för sitt översitteri, klandrar Elin för politiskt kätteri och t.o.m. kallade henne för socialist. Biblioteket har prominenta besökare som biskopen i Härnösand och personer från kungahuset. I läsesalen sitter många manliga studenter och läser och flera av dem berättar att de beundrar Elin. De kallar henne för ”vestalen”. En vestal i antikens Rom är gudinnan Vestas tjänarinnor som sköter elden och maten. De är ungmör med särskilda kvalifikationer.
Från 1917 är Elin biblioteksamanuens och beviljas ett arvode på 500 kr från stadsfullmäktige, utöver det arvode på samma belopp som hon redan uppbär från landstinget. Detta år fyller hennes far 70 år och Elin fyller 30 år. De får uppleva oroligheterna i staden, med hungerkravaller framför Rådhuset. Detta sker i slutet av första världskriget och revolutionen i Ryssland sätter skräck i många. Även i vårt land befaras att arbetarna skall göra revolution. Denna sommar hyr familjen i Sikås, det är kallt, blåsigt, hagelskurar = ett kusligt sommarnöje skriver SJ i sin dagbok. Så kommer år 1918 med spanska sjukan som grasserar i hela landet och särskilt hårt i Östersund. Skolor, biografer och även biblioteket stängs.
Bland Elins uppvaktande kavaljerer finns en kapten Stenqvist och så här skriver far i sin dagbok den 28 december 1918. ”Elin på kafferep hos kapten Stenqvist – men denne bränner nog sitt krut förgäves.” Far är fenomenal på att formulera sig drastiskt i dagboken, som han ju skriver för sin privata del, men som publiceras långt senare och hjälper oss att förstå tiden och en del av händelserna. År 1919 innebär att mamma Jenny fyller 70 år och att Elin tenterar i latin för lektor Lindblom och erhåller mogenhetsgrad = studentbetyg i ämnet. Denna sommar tillbringar de juli månad i Undersåker. I november beviljar stadsfullmäktige på biblioteksstyrelsens framställan att Elin får inalles 2350 kr i årlig lön. I juli 1920 kommer kung Gustav V till staden för att inviga Hushållningssällskapets jubileumsutställning och besöker då även biblioteket. Juli åter i Undersåker med familjen. Den 7 oktober detta år skriver far så här i dagboken: ”Elin har i dessa dagar mycket bekymmer i följd av friherre Leijonhuvuds sträfvanden att hämnas på henne för hennes hållning i frågan om fornminnesföreningens begäran att få disponera en del av biblioteksbyggnaden, som biblioteket själft behöver. Vi afslogo framställningen och nu lägger L. skulden på Elin, som skall ha inverkat på mig. Därföre vill han nu beröfva henne hennes lefvebröd, d.v.s. hennes anställning i biblioteket. Emot L. söker Elin hjälp hos flere inflytelserika personer. Måtte hon blott lyckas!”
Detta låter intressant även med vår tids ögon och var ju en het potatis då det begav sig. Det kallas biblioteksstriden och omtalas inte bara i lokaltidningarna utan även i Stockholmstidningar. Men 1921 kommer det till avslut och den 1 februari kan vi läsa detta i fars dagbok: ”Omsider i går afton fördes till slut striden om tillsättandet af ny bibliotekarie i Jämtlands bibliotek efter mig, som innehaft denna post sedan 1876 och nu, sedan jag den 30 jan fyllt 79 år, erhöll mitt afsked. Elin, som tjänstgjort i biblioteket allt sedan 1911och sedan början af 1917 faktiskt skött det hela, fick i fjol styrelsens löfte, om att bli min efterträdare. Men sedan styrelseled. frih. Lejonhufvud i september förl. år blev ursinnig på Elin, emedan han misstänkte henne för att ligga bakom afslaget på Fornminnesföreningens oförsynta begäran att erhålla ökat utrymme i biblioteksbyggnaden på bibliotekets bekostnad, har han förföljt henne hänsynslöst och sökt utestänga henne från platsen. Han har dragit på sin sida den tredje medlemmen i styrelsen, prosten Öhrstedt, och sedan denne afgått, hans efterträdare rektor Arbman. Men landstinget och stadfullmäktige hafva avgjort ställt sig på Elins sida; de senare hafva t.o.m. beviljat anslag till biblioteket med det villkor att Elin avlöser mig.”
Att Elin får tjänsten, trots att hon saknar akademiska meriter och är kvinna, är en stor seger för henne och hennes belackare får bita i det sura äpplet.
Denna sommar gör Kardells en längre resa till Västmanland och Skåne där de bor på badhotellet i Arkelstorp. Sommaren i Jämtland är ovanligt regnig och blåsig och i slutet av augusti faller regnblandad snö.
Elin på arbetsplatsen vid biblioteket i Östersund.
Nu följer några år med besök av framstående personer såsom; riksarkivarien, kronprins Gustaf Adolf, prins Oscar Bernadotte m fl. Elin har fler amanuenser under sig. En anteckning i fars dagbok den 8 februari 1922 är att lägga på minnet. ”Den danske järnvägsarbetaren ? Max Petersen, som vistats här i tre år, tog idag afsked. Han skall nu återvända till Köpenhamn. Han är mycket intelligent och har varit en flitig kund i Jämtlands bibliotek samt blifvit god vän med Elin. Hon tror, att han skall utveckla sig till en god skriftställare".
Åren som följer är utan tvivel påkostande för Elin. 1923 dör fadern, 1924 dör familjens trotjänarinna Stina och 1926 dör modern,som varit mycket sjuklig. Livssituationen förändras dramatiskt och vid bouppteckningen får Elin reda på att hon inte var Kardells eget barn utan fosterbarn. Bouppteckningsmannen och familjens gode vän, Anders Mattsson i Salom, kunde inte tänka sig annat än att Elin visste om detta, och frågade helt apropå: ”Du är väl ordentligt adopterad?” Hennes liv har vilat på en lögn, en outtalad omständighet som nu uppenbaras för henne. Hon fortsätter dock sitt arbete på biblioteket ett tag till. Men hösten 1927 begär hon tjänstledigt ett år för att delta i en bibliotekskurs vid universitetet i Berkeley, nära San Francisco i Amerika. Förutom att delta i kursen tjänstgjorde hon ”utan vederlag” vid The Public Library i Berkeley. Hon gör även besök vid California State Library i Sacramento och Carnegie Library i New York.
Nu hände det att Elin i ”en hamn nära yttersta havet på andra sidan jordklotet” mötte sin bekanting och vän från hans vistelse i Östersund, nämligen Max Petersen.De hade inte haft någon romans under tiden i Östersund, men nu blev det kärlek och på midsommardagen 1928, två veckor innan Elin återvände till Östersund, gifte de sig.När Elin kommer till Östersund så berättar hon inte genast vad som inträffat. Hon har vänner och närmaste ”släkt” är mammans syster Eva som är gift med lektor Peter Olsson och hennes ”kusin” Ejnar Olsson. Hon arbetar på biblioteket och Max berättar att under denna tid är han ”i konkurrens med biblioteket i Östersund”.
Men våren 1930 reser Elin och börjar ett nytt liv i Kalifornien. Hon fick ett bra hem i en underbar villa med en underbar trädgård och i ett underbart klimat. Att det blev just Berkeley invid San Francisco berodde på att maken var professor vid universitetet där. Det är tydligt att maken både älskar och beundrar henne. Han skriver så här i ett brev till en bekant i Östersund. ”Elin hade i sig själv ett gott arv, kvalitet, intelligens och karaktär. Hon ägde därjämte mycket vetande och humor. Det var något av en Fridolin i henne. Med bönder kunde hon tala på jämtska, men med lärde på latin, inte bara bildligt utan i verkligheten, ty hon hade särskilt studerat latin för lektor Lindblom i Östersund. Hon var ödmjuk, hängiven, plikttrogen, redbar och trofast”.
Elin i San Francisco, USA 1956
Elin höll kontakt med många vänner i Östersund och flera av dem besökte henne. Elin lever till 1964 och dör av bröstcancer, vid 77 års ålder.Då hon fick reda på att hon hade en obotlig cancer lär hon ha sagt: ”Jag har levat ett fullt liv, jag har mycket att vara tacksam för. Är detta slutet, så får det väl vara så.” Om begravningsplatsen skriver maken, nu på engelska: ”Elin is resting under the branches of a redwood tree on the slope of a hill facing Golden Gate.” Han tackar henne för 37 år av lycka. Max är 9 år yngre och fortsätter hålla kontakt med bekanta i Östersund. Han sänder gåvor till Föreningen Gamla Östersund och i stadsmuseet kan man beskåda ett vackert litet bord som kommer från deras hem. Max avlider 1980, vid 84 års ålder.
Det är i sanning ett intressant kvinnoliv som vi fått lära känna i efterskott.
Texten författad i maj 2021 av Gunilla Nilsson Edler
Källor:
Artikel skriven av Hans Jacobsson, publicerad i FGÖs årsskrift 1985.
SJ Kardells dagbok publicerad i FGÖs årsskrifter 1976-1985.