Elsa Wallén[]
Elsa Kristina Eriksson föddes i Oviken den 7 mars 1922. Hennes föräldrar var torparen Erik Jönsson född 18 september 1873 död 1923 och Maria Persdotter född 4 september 1881 död 1967. Hennes syskon var: Jöns född 1910, Signe Maria född 1912, Bror Olof född 1915. Barnen står i kyrkboken som icke döpta. Hennes man var Gustav Wallén född 18 november 1924 död 12 januari 2000. Paret hade tre barn: Jenny Elsa MARIA född 1956, Karl Erik Gustaf född 1959 och Gunnel Märta Kristina född 1963.
Elsa var verksam som folkskolelärarinna i Oviken och var med i sångkören där.
Hon kände tidigt en dragning till poesin som uttrycksmedel. Hon började tidigt skriva både på jämtmål (ovikenmål) och svenska. Dikter som hon läste offentligt på fester, vid kulturaftnar etc. I och med att hon kom ut med sin första diktsamling 1974, blev hon känd i hela landskapet. Hon blev engagerad till skolor och bibliotek. Hon har även varit med i flera radioprogram med sina alster.
Elsas poesiböcker (7 st.) i kronologisk ordning:
- 1. Regn mot din kind, 1974.
- 2. Fjällruta, 1977.
- 3. Rosor och rimfrost, 1979.
- 4. Blåurakster, 1981.
- 5. E strime ta sol – n lukt ta jol, 1988.
- 6. Nu fer löuve, 1991.
- 7. Litte ta våndera, 1993
Elsa finns presenterad med foto i litteraturhäftet "Författare i Norr" utgivet av Författarcentrum Norr 1992.
Elsa för läsaren ut i naturen, tillbaka till det enkla bondelivet, till det vardagliga, jordbundna, nära. Här ett exempel ur boken "Regn mot din kind":
Som jättestora buketter i ett rum med lågt i tak alla de brinnande bergen i höstens dunkla gemak.
Dikterna handlar om våra känslor, våra minnen, om höst, natur och djur – samt om vardagens sysslor. Språket är precis formulerat, enkelt men träffande och med djup lyrisk klang.
Våuranna (från diktsamlingen "Blåurakster": De e en lukt ta jol å röjk e blått e ljös öve fjälla bönnransåur å maskinan gåur frå måranna å te kvälla. De va mejr ta hästom når man va ong framför ploga å harven å vählta men myttjer reskap va huskut tong te dra öve åukran å fählta.
En annan dikt, som blivit en liten kesmus för oss jämtar, Versen hämtad ur
Te va radd om (från diktsamlingen "Blåurakster": Te va radd om, de e int te shlite å shlänge de e te borste ta, vik ihop å hänge int va ovörn ma sakrom som gamlan ha ått å int gjara narr ta den ti som ha gått.
4:e versen i samma dikt lyder:
Te va radd om kan va te stryke nån öve håaure når han hell hu e trötn hell lesn å såure te tröste n ongdom som ångre nå tull hell tala för n onge som ha cykle ikull.
Elsa bevarar de genuina dativformerna, det tonlösa laterala hl-ljudet, t ex i shlut, kjohln. De typiska diftongerna ao, ger henne andra möjligheter till rim än t.ex. centraljämtskan. I Elsas poetiska universum får alltid det lilla, det blyga plats – liksom barndomsminnen och glimtar ur det förgångna.
Dikt till Carl Zetterströms minne av Elsa Wallén, Oviken
Du såug skojen å fjälla, såug storsjöglittre å egan hans far
a momma bar deg iblant oppi famna, hu visst int va börle hu bar.
Du vaks opp å holp te mæ allht som gatt gjæras påu e litte torsp för i værln
i shlåttann å skjörlann, å du va mæ å tröske å fårdde a far te kværn.
Allht gjorl du som pöjk mæ liv å mæ lust, iblant mæ sjöa du to'n dust
småufaukom mæ brörom du lekkte å rasa, men framför allht va du hågan te læsa.
Som tolvåuring kom du påu skola påu Stokke, der lerdde du allht mæ flit
i Härnösand va du som gymnasist, å Uppsala hegre å sa kom du dit.
Mæn måun hong blank oa Domkjörstornom du las å kämpe å vann
ta lekarom vårt du ein ta de främstom, som fanns heri heile vårt lann.
Vänsäll va du å mest emot jamtom, hermæ deg dom gärna to in
når dom komme påu Distingsmartnen för te sele geitost å skinn.
Snærtt raurl du deg lamæ högstom, å du vårt ittna viktu hella ta din
de va Kellgren, Geijer å Atterbom, å n Johan Olov Wallin.
Du gjorle e reise heim n gång, utsikta frå Stokke bredd ut famn
auga tåures, de va som n dröm mæ barndomsminna å gammal e namn.
Men hu känt int igjænn deg a mor, de va femtan åur sæn hu såug du for
hu va gammal å shleten å skral, dåu tog du at jamsken å saa: Känn dæ int igjænn n Carl?
Tebaker for du når sommorn va shlut för te hjalpe dom som va klein
men de hänne å, du vårt bödn påu fest, för mång ville si professorn som gäst.
Te læsa du tykkt om redan som barn å bökran vårt bäste vännran du visste
du samle fleire tusn bann å ökt påu kunskapan in i de siste.
Å nu ha mæ samles påu Stokke i dag, för te hedre dett minne å - Takk ske du ha
för all de dann bökran at jamtom du ga!
De e nå meir å mæ fikk ette deg, e föredöme i heder å flit
i heimbygdskärlek å enkelheit, du va lerdd å kunnu i stort å smått
men meir ändåu, n människovän ta störste mått.
Elsa Wallén
Denna dikt skrev Elsa Wallén inför sitt mottagande Prof. Zetterströms minnesmedalj för jamtsk vitterhet den 7 november 1986. Hon läste upp sin dikt i prof. Zetterströms bibliotek (Trivialskolans fd bibliotek) på Stocke, Frösön.
Berta Magnusson skriver: Vid mina egna framträdanden brukar jag sällan läsa andras dikter – men Elsas har alltid funnits på min repertoar. När jag läste Elsas dikter på Föllingegården – det var i början av 70-talet, var Ulla Sallert en av åhörarna. Hon blev djupt fängslad av Elsas poesi och jag ordnade en kontakt dem emellan. Resultatet blev att Ulla Sallert fick några av Elsas dikter tonsatta och sjunger dem själv på en LP som kom ut något år senare. Även Olof Lindgren och Hans-Erik Dahlgren, båda kända tonsättare, musiker och dirigenter, har tonsatt dikter av Elsa.
Mikael Rahm tolkar Elsas dikter. Lidingö kammarkör sjunger Elsas dikter. Två lyriska körer: I vår tid. Anders Silfverdal sjunger egna tonsättningar av Elsas dikter.
Elsa dog i Lunnbacken, Oviken den 3 mars 2001.
Text: Kerstin Ellert
Källor:
Kyrkböcker
Bibliotekssidor
Norrländsk uppslagsbok
Berta Magnusson om Elsa Wallén i Jamtlands Tidning nr 1/1996, Jamtamot i Uppsala
Länstidningen och Östersundsposten