Elvira Nolman Decker[]
Elvira födde den 17 januari 1870 i Bergs socken i Jämtland. Hennes mor var pigan Märtha Johansdotter i Eltnäset i Bergs socken, född i Oviken 1846. Hennes far var okänd i födelseboken.
Hade man därtill ett eller flera oäkta barn tillhörde man som ung kvinna de lägsta bland människor då, i slutet på 1800-talet. Märtha fick ytterligare två barn, halvsyskon till Elvira, med män som lämnade henne. Några år senare träffade hon en byggmästare, Svante Nolman Johansson född 1851 som hon gifte sig med och de fick sedan fem barn tillsammans.
Hennes syskon var Maria Katarina född 1873, Per Arvid född 1876, Emma Kristina född 1878, Johan Wiktor född 1882, Johanna Amalia född 1884, Eva Augusta född 1886 och Marta Amanda född 1888.
1884 flyttade familjen till Östersund. Elvira lämnade dock redan som 16-åring sitt hem där hon troligen hade utsatts för övergrepp. Hon lockades till Stockholm där hon som 18-åring blev "förförd" av dåvarande stadsfiskalen Bergström. Alltså förförd, kanske ett finare ord för våldtagen, av en representant för det samhälle som skulle hjälpa henne.
I senare förhör har hon berättat att det var efter den händelsen som hon "började gå ute", alltså prostituera sig.
Det är i mars 1907 och Elvira Matilda, född i Bergs socken i Jämtland, fotograferas från alla håll av polisens fotograf i Stockholms polisdistrikt. Det är klart nu att hon ska skickas till häktet. "Cigarrflickor" var under 1800-talets slut ett annat namn för prostituerade. De hade anställning vid vissa kaffehus och krogar i Stockholm och i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet förknippades cigarrbodarna med prostitution. En av de anställda vid Lagerströms cigarraffär på Nybrogatan 6 var vid tiden för fotografiet här nedan denna Elvira Matilda. Hon hamnade dock under sedlighetspolisens spanare och blev anhållen. Elvira döms till sex månaders tvångsarbete för ”lösdriveri”, som i själva verket var ett annat ord för hemlöshet. Straffet skulle tjänas av vid Norrköpings anstalt för kvinnligt tvångsarbete.
Elvira verkar ta det med ro, att hamna i häkte är ett sätt att komma ifrån det meningslösa livet på "cigarraffären" i Stockholm. Hon har de senaste 20 åren levt ett hårt liv under stor fattigdom, försörjt sig på att sälja det enda hon har och äger, sin kropp. Dessutom har hon druckit en hel del sprit för att dämpa sin ångest.
I anteckningarna står det att Elvira är född 1870 i Jämtland, är 1,67 meter lång, har blågula ögon, svartbrunt hår, ovalt ansikte, rak näsa med ordinär mun. Det står också att hon är ogift och prostituerad. Hon är alltså 37 år vid fotograferingen. Att vara stämplad som "prostituerad" vid förra sekelskiftet i Stockholm var inte alltid detsamma som att en kvinna sålde sin kropp, det kunde räcka med att vara hemlös och utan arbete. Vi kan dock bara spekulera i vad Elvira har varit med om som ung. Hon benämns oäkta i kyrkböckerna efter att mamman stått ensam vid födelsetillfället. Mannen hade dragit sig undan ansvar och lämnat den blivande mamman, Märta Johansdotter åt sitt öde.
Efter en tid i Stockholm sökte hon sig tillbaka till Norrland, och till kuststaden Sundsvall. På den tiden hade staden ett myllrande liv där det fanns möjlighet till jobb och försörjning. Men det var också lätt för unga män och kvinnor som flyttat dit från landsbygden i jakt på ett nytt liv och äventyr att hamna i trasiga miljöer. En märklig händelse är att hon efter några år i Sundsvall plötsligt stod skriven som sömmerska i Säbrå, en socken mellan Sundsvall och Härnösand. Nu bar hon, 24 år gammal, dessutom ytterligare ett efternamn till sitt tidigare. Det nya namnet kom från en känd brukspatron i Sundsvall.
Folkräkningen Säbrå 1910
Vid 18 års ålder blef hon förförd, kom strax därpå till sjukhuset. Det står dock ingenstans om att hon skulle vara gift. Vid folkräkningen 1910 var hon fortfarande skriven i Säbrå, Västernorrland, med anteckningen "Prostituerad, Lösdrifverska" under rubriken "Yrke". Under ett antal år måste hon ha bott i perioder på båda ställena. 1907 blev hon häktad och fotograferad som prostituerad i Stockholm, tre år senare fanns hon alltså på plats under folkräkningen i Säbrå.
Syrummet
Uppslaget med räddningshemmets anteckningar om Elvira. Foto: Stockholmskällan
En gång under de här åren försökte hon också ta tag i sitt liv och komma ur misären. Hon var 25 när hon 10 maj 1895 blev Elvira inskriven hos Frälsningsarméns räddningshem för prostituerade. De skrev i sina anteckningar en kort sammanfattning av Elviras liv: "Hon har styffar (styvfar) och har egentligen ej haft något skydd i sitt hem. Vid 18 års ålder blef hon förförd, kom strax därpå till sjukhuset. Därifrån i sällskap med dåliga flickor och blef snart inskrifven på byrån. Sedan dess har hon lefvat på prostitution, dels i Sundsvall, dels här i Stockholm". H Sörensen.n"På sjukhuset" kan vara St. Görans sjukhus i Stockholm dit prostituerade med misstänkt syfilis kom för behandling. Att få syfilis som prostituerad var det värsta som kunde hända och innebar oftast slutet både på prostitutionen och ett mänskligt liv. I frälsningsofficerens anteckningar stod också att Elvira hade haft syfilis.
Det öppnades speciella barnhem i Stockholm för barn som redan vid födseln var smittade med syfilis. De allra flesta var barn till prostituerade, och de behandlades med kvicksilver. Några blev friska och kunde lämna hemmet för att sedan hamna som billig arbetskraft på något ställe. Det här är barnen som var gömda och bortglömda. Foto: TT
I anteckningarna beskrevs Elvira som mörk, fyllig och vacker, trevlig och duktig i arbetet. Hon bedömdes ha goda möjligheter att komma bort från sitt "syndfulla lefverne." Hennes uppförande på hemmet ansågs som väldigt gott, och hon var praktisk och duglig till "hvad som hälst". På raden "Nuvarande yrke" har frälsningsofficeren skrivit: "Lif i synden". Trots de goda vitsorden och de ljusnande framtidsutsikterna valde Elvira att rymma från räddningshemmet. I boken noterades kort: "Hon ingaf på sista tiden stora förhoppningar om upprättelse, men rymde på vägen hem efter ett möte." Efter rymningen fortsatte hon att prostituera sig. Hon flyttade tillbaka till Sundsvall där hon i november 1896 häktades för lösdriveri och sedeslöst leverne. Hon satt inne för detta i 15 dagar. Därefter åkte hon tillbaka till huvudstaden och där började en flera år lång period i hennes liv då hon åkte ut och in på tvångsarbete för lösdriveri.
Hon blev också inskriven på prostitutionsbyrån. Det innebar att hon och andra kvinnor som ansågs leva ett "sedeslöst leverne" tvingades till registrering och besiktning på "besiktningsbyrån" i Gamla stan. Det var ofta läkarstudenter som genomförde besiktningarna när kvinnorna låg i en sorts gynekologstol. Utanför lokalen stod nyfikna åskådare för att få en skymt. Det blev till en sorts cirkus där kvinnorna både objektifierades och förnedrades. Besiktningen var nog mer till för att männen skulle få reda på vilka kvinnor de skulle passa sig för, och inte så mycket för kvinnornas skull. Det blev en sorts kravmärkt kvinnohandel. Varje kvinna fick en besiktningsbok som de var tvungna att ha med sig till varje nytt tillfälle. Elvira Matilda blev intagen för tvångsarbete i Norrköping vid två tillfällen och satt inspärrad i närmare två år mellan 1911-1914.
Därefter flyttades tvångsarbetet för kvinnor över till Landskrona. Dit kom Elvira ett antal gånger mellan 1918 och 1923. Totalt satt hon närmare fyra år inspärrad i det gamla citadellet. Här satt de som samhället ville gömma och glömma. Enligt Eva F Dahlgren, som skrivit en bok om kvinnorna på Landskrona anstalten (Fallna kvinnor, 2013) tuktades de intagna ned hårt arbete för att "minska de sexuella nervretningarna".
I boken skriver hon också: "I den rasbiologiska andan menade man att kvinnorna genetiskt var predestinerade att höra till ”bottensatsen”. Ingen relaterade till klass, trots att de kom från proletära förhållanden på landsbygden, ofta Norrland. Många hade vuxit upp i fosterhem, fått utomäktenskapliga barn eller genomgått skilsmässor från missbrukare. De var arbetslösa och hemlösa på grund av fattigdom och syfilis."
Elvira från Berg i Jämtland var en av dessa. Från 1917 var hon skriven i Stockholm, och när hon dog i november 1943 bodde hon på Brännkyrkagatan 13 i Maria Magdalena församling. Hon blev 73 år.
Text: Stefan Nolervik utifrån en artikel i Östersundsposten 8 december 2018
Källor:
Stockholmskällan (stockholmskallan.stockholm.se)
Boken "Fallna kvinnor", författare Eva F Dahlgren
Boken: "Offentliga kvinnor: prostitution i Sverige 1812-1918", författare Yvonne Svanström
Forskning i kyrkböcker och riksarkiv, Björn Kämpe