Ester Höglund[]
Jenny Ester Höglund föddes den 23 april 1920 i Storhögen. Gift Mathz och Nilsson. Hennes föräldrar var torparen Anders Fredrik Höglund född den 1 februari 1870 i Östersund och Brita Persson född den 3 februari 1880 i Häggenås. Hennes syskon var Per född 1901, Karl född 1902, Anna född 1905 Frans, född 1906, Signe född 1908, Helga född 1910, Brita född 1913, Edit född 1915, Rut född 1917 och Lilly född 1922.
Ska vara 10 syskon.
Ester växte upp i ett litet knekttorp i Storhögen med 10 syskon. Allt eftersom syskonen gick ur skolan fick de leta sig ut och söka arbete. Men det var ofta ändå 7-8 barn i stugan samtidigt. Redan som ung fick Ester hjälpa till med gårdens sysslor och ta arbete som piga i andra hushåll. Det konstnärliga skapandet och förmågan upptäckte hon i unga år. Hon beskrev det själv så här: "Min mor och jag var ute i skogen för att leta reda på bortsprungna kor när jag hittade en klump blålera. Vi satte oss för att vila en stund och under tiden formade jag leran till ett huvud på skoj. Jag lämnade figuren på en stubbe och glömde intermezzot tills jag en dag fick se min första "skulptur" stå uppställd på grannens tomt. Var den så pass bra att andra hade glädje av den ska jag fortsätta, tänkte jag".
Så fortsatte det. Skapelserna blev oftast presenter till släkt och vänner. Men en och annan figur kunde hon sälja och fick så medel att köpa nytt material.
I tjugoårsåldern drog hon söderut och tog jobb på marketenteriet på Dalregementet, I 13 i Falun. Här träffade hon Gösta Matz (1918-1992), vilken blev hennes förste make. Efter några år blev det emellertid uppbrott från Dalarna och Sollerön och hon förvärvade ett hotell i Åsele. Hon tog tidigt körkort och skaffade sig en egen bil, en stor amerikanare Ford V8. Under tiden i Åsele fick hon regelbunden kontakt med den samiska befolkningen. Bekantskapen återspeglades i flera av hennes skulpturer. Däribland en hel grupp föreställande ett sameläger i naturlig storlek, som Ester placerade vid sjökanten på sin gård i Lit. I slutet av 1940-talet släppte hon hotellnäringen och flyttade hem till Storhögen för att ta hand om sin mor och bistå på gården. Så småningom köpte hon ut sin bror och övertog gården tillsammans med nye maken Manne Nilsson (1922-2006) - en barndoms- och skolkamrat från bygden. De gifte sig 1956.
Medan maken arbetade på de egna skogsskiftena eller byggen skötte Ester djuren - bl a åtta kor - och gården i övrigt. Skulpterandet sköttes de stunder hon kunde smita till sig mellan arbetsskiftena.
Tekniken, kunnandet och handlaget utvecklade hon mest efter eget huvud men ibland även efter tips och råd hon hittade i låneböcker. Så småningom utvidgades skulpterandet även till att innefatta betong, vilket ställde mycket stora krav på teknik och vetande. Det var dessutom väldigt tungt - lager på lager läggs runt en kärna av armeringsjärn. Vid ett besök i Stockholm tog hon emellertid mod till sig och uppsökte Olof Ahlberg - skicklig och uppburen konstnär med ursprung just i Storhögen. Drömmen att få gå i lära hos honom krossades dock brutalt då hon avvisades redan i dörröppningen. Den konstnärliga skolningen kom långt senare med några grundkurser i keramik och skulptur hos bl a Tyra Lundgren (namnkunnig keramik- och glaskonstnär).
Gården Södra Söre
Intresse i bygden ledde till att Ester fick leda kurser hemma i köket i Storhögen för ambitiösa kvinnor. Efter flytten 1969 till Södra Söre och Stina Magnussons gamla affärsfastighet utökades verksamheten. Här kunde det gamla köket i huset renoveras och tjäna som ateljé. Genom olika studieförbund genomförde hon sedan åtskilliga kurser. Hon var återkommande utställare på Galleri Norrland men nådde även kunder i grannländerna. Kung Gustav VI Adolf var mottagare av en byst på en högtidsdag och han skickade ett uppskattat tackbrev till Ester. En staty föreställande Jokkmokks-Jocke blev uppsatt i dennes hemby Porsi.
Mot slutet av 1970-talet fick det hårda slitet med gården hemma och skulpterandet att ta ut sitt pris. Finmotoriken i händerna hade tagit skada. Ester började då måla i en naivistisk och idyllisk stil . Ett par kurser i St Julien Arlos i Frankrike stimulerade den utvecklingen vidare. Hennes tavlor bildade en konsthistorisk exposé över bondesamhället. Ester var en mycket produktiv konstnär. Ett av hennes mest uppskattade och uppmärksammade verk är skulptursviten "Vår tid på jorden" gjord i glaserat stengods. Där skildrar hon människans vandring från vaggan till graven i form av 33 stycken armhöga skulpturer.
Delar av motiven återfinns sedan i den omfångsrika samlingen av betongskulpturer - i naturlig storlek - som sedermera befolkade hennes tomt i Södra Söre. Nu står delar av den på sonen Sörens tomt i Södra Söre.
Ester Maths-Nilsson avled den 3 januari 2007 i Söre, Lit. Hon blev änka 2006.
Text Eva Sundin
Samer
Källor:
Kyrkboken Häggenås.
Litsboken ; 2020, artikel av Per Olof Eriksson
Sveriges dödbok