Helena Öberg[]
Inga Helena Öberg föddes 16 december i Sundsvall, det svåra nödåret 1867, när Norrlands befolkning minimerades genom missväxt, svält, hunger och död. Men Helena hade turen att växa upp i en familj med goda förutsättningar. Hennes pappa var sjökapten och hennes mamma var känd för stor hjälpsamhet. Det var något som också Helena kom att ha som ett rättesnöre under sin levnad.
Hon fick uppleva Sundsvallsbranden 1888 och kunde berätta om den fasansfulla erfarenheten.
Hon kom till Jämtland som vuxen i början av 1900-talet. Hon var utbildad inom vävnad och textilier och mycket snart uppmärksammades hon för sina kunskaper och åkte länet runt och höll kurser i vävning och växtfärgning. Då som anställd av Jämtslöjd. Detta finns berättat i Jämten årgång 1919. Hon var en lärarkraft som vann respekt och hon var en god organisatör.
Jämtslöjd leddes av landshövdingefrun Ellen Widén och det är även från henne som Helena får uppdraget att leta efter de saknade delarna till Överhogdals-bonaden. Den hade hittats året innan av konstnär Paul Jonze som var utskickad av Jämtslöjd. Men några bitar var bortklippta och saknades.
Helena berättar att den 3 dec 1911 kliver hon in på Överhogdals postkontor och en man frågar henne om ärendet. Det syns att hon är främmande i trakten. Hon säger att hon letar efter de saknade delarna till bonaden. Han ber henna följa med och de pulsar fram genom snön. Framkommen till en liten enkel stuga, där en liten flicka leker, uppmanar mannen flickan att visa sitt docktäcke. Det är en av de saknade bitarna. Flickan vill inte lämna den ifrån sig, men Helena ger henne en tvåkrona och löfte om att sända ett nytt sidentäcke med posten. Det visar sig att flickans pappa är kyrkvaktmästare och har tagit hem en bit av väven till sin dotter.
Nästa dag går Helena till kyrkan och träffar där två män som är i färd med reparation och rengöring. Den ene har en bit av väven i fickan och en tredje bit återfinns liggande i ett skrymsle. Idag är Överhogdalsbonaderna den stora sevärdheten på Jamtli och gäckar besökarna med sina klara färger med figurer framställda av färgat ullgarn i snärjteknik. Modern datering ger vid handen att de är vävda på tusentalet, dvs i slutet av vikingatiden. Detta är en märkvärdig upplevelse som Helena får vara med om. Hon har berättat att hon fick stor uppskattning av Ellen Widén för den insatsen.
Helena sammanställer en bok med växtfärgningsrecept, som det vore intressant att få se. Kanske finns den hos någon av er som läser detta. Hon flyttar till Dvärsätt och startar väveri med 5 vävstolar, varav en elektrisk, tillsammans med Alexander Berger. Han är den store konstvävaren som har fått i uppdrag att framställa vävarna till Rådhusets fullmäktigesal 1912. Samt de omtalade vävarna i Rödöns kyrka 1937. Alexander Berger är född på Gotland och mycket välutbildad inom avancerade vävtekniker. Hans gärning inom det textila är värt en egen berättelse, som inte får plats här.
Helena hade köpt t<orpet Moslättet i Dvärsätt och där bedriver hon odling och det sägs att hon tar hand om en brorson. Hennes vävar levereras till Jämtslöjd och de ger försörjning för dem båda. Hon har skaffat telefon tidigt och låter frikostigt grannarna använda den. Det finns många berättelser från tiden i Dvärsätt. En änka med fyra små barn var i svår nöd och gick till fröken Öberg. Helena vände upp och ner på sin portmonnä och sa: ”Kan hon klara sig på det här?” Det var allt Helena hade för dagen, men en väv var nästan klar i vävstolen och skulle levereras till beställaren.
Helena var även duktig på matlagning och det kom väl till pass hösten 1918. Spanska sjukan hade kommit till Östersund och länet och härjade svårt. Det gamla läroverket, som idag inrymmer turistbyrån mm, gjordes i hast i ordning till kommunsjukhus för de drabbade. Där behövdes driftigt folk med kunskap och organisationsförmåga och Carl Lignell värvade Helena till att ta hand om matlagningen. Det passade henne perfekt, som den organisatör hon var.
Det finns säkerligen mycket mer att berätta om denna driftiga kvinna, men som många andra kvinnor har hon inte blivit så särdeles omskriven och känd som jag tycker att hon är värd.
Helena dog 1955, 88 år gammal i Sije på Rödön.
Texten författad november 2020 av Gunilla Nilsson Edler. Har du som läser detta något att tillföra så hör gärna av dig per mejl till gunilla.ne@telia.com
Källor:
Jämten 1919, sid 152
Dvärsätt, en resa genom sekler i en jämtländsk by, Vanja Eriksson, 2010
Alexander Berger, vävexperten, Sigrid Grenholm 2018