Ingeborg Hallström föddes i Hallen den 15/8 1860, där familjen brukade en gård i Höla. Men ekonomin var svår och de fick lämna gården och familjen flyttade till Östersund när Ingeborg var i sexårsåldern. Vid flytten var hennes mor mycket bedrövad över hur de skulle komma att klara sig i staden. Men Ingeborg gladde sig för ”jag hade ju hört staden beskrivas som något underbart och märkvärdigt”. Familjen bosatte sig i stadsdelen Myran och föräldrarna arbetade därefter som daglönare. Strax därefter inträffade nödåren 1867-1868 som innebar svåra tider för många i Norrland. I realiteten missväxt, hunger och död för många bland småfolket.
Som barn kallade sig Ingeborg för ”Bonti” och detta fortsatte hon med hela sitt liv. Det finns brev där hon undertecknat ”Ingeborg, den där även Bonti kallas”. Hon fick gå i skola, bl a i Moster Saras barnaskola, och sedan i en enklare flickskola. Hon lärde sig även till lärarinna och blev godkänd för att undervisa i småskolor på landsbygden, bl a i Alsen och Rödön. Hon blev tidigt engagerad i flera folkrörelser, bl a IOGT-rörelsen och Vita bandet (Världens kristna kvinnors nykterhetssällskap). Hon var aktiv i verksamheterna med basarer och uppträdanden. Citat: ”I de kommittéer, som hade att genom anordnande av tillställningar och bazarer skaffa medel till goodtemplarhus och annat, var Ingeborg Hallström alltid med och förstod att med sin goda humor sprida glädje omkring sig.” Det var då hon kom på att de kunde vara klädda i folk- eller sockendräkter, och hon började ägna sig åt att samla sådana. Därifrån var inte steget långt till insamling av hemslöjdsarbeten överhuvudtaget.
År 1894, vid 34 års ålder, öppnar hon en Turist- och Ekiperingsaffär på Storgatan 27. Hon kom att specialisera sig på ”turistminnen” från Jämtland och var uppfinningsrik som får fram unika produkter. I Hammerdalstrakten stickade kvinnor vantar och strumpor i ett särskilt mönster. Andra produkter var näverlurar, näverkontar, näverskor, trygor för både hästar och karlar samt fjällstavar. Även sameslöjd tillhandahölls, t ex skidor, vrilskålar, skopor eller koksor av masurträ och små ackjor. Utrustnings- och ekiperingsartiklar för sportsmän och turister var viktiga varugrupper. Hon lät även trycka reklamböcker och turistbroschyrer som berättade om sevärdheter i Jämtland. De trycktes på svenska, engelska och tyska.
Tillsammans med likasinnade ensamstående och självförsörjande kvinnor bildar hon välgörenhetsföreningen ”Tomtarne” den 3 nov 1895. Detta sker på hennes affärskontor på Storgatan 27. Föreningens uppgift skall vara att ”bispringa personer, i första hand äldre ensamstående kvinnor, vilka genom sjukdom eller annorledes kommit i tillfällig nöd och för vars avhjälpande de icke kunna eller vilja anlita den offentliga barmhärtigheten eller fattigvården”. De första medlemmarna var t ex telefonister, fotografer, handlande, typografer och bank- och affärsanställda. Yrken som hade öppnats för kvinnor under 1800-talets andra hälft. De ordnade basarer, soaréer och dylikt i främst godtemplarhuset, vilka blev verkliga succéer och inbragte betydande belopp. Nettobehållningen användes till att sprida julglädje i fattiga hem. Vid föreningens 10-årsjubileum, år 1905, föreslogs att hälften av inkomsterna skulle avsättas till en fond ”för ett ålderdomshem för äldre ensamma kvinnor ur arbetar- och medelklassen, vilka ej anlita full fattigvård”. Ingeborg Hallström var föreningens sekreterare under mer än tio år. Föreningen upplöstes 1935.
I Ingeborgs idoga arbete för jämtländsk hemslöjd och turism lade hon ner hela sin själ. Hon hade högt uppsatta gynnare som stödde henne, bl a landshövding Sparre och en av hans döttrar. Även nästa landshövdingefru, Ellen Widén, var en viktig person för Ingeborg. Bland hennes vänner fanns även systrarna Brita och Agnes Ericsson, som sedan kom att skapa Jämtslöjd. Vid kungaparets besök i Östersund 1911 deltar hon klädd i jämtdräkt.
Men hennes rörelse gick efter hand med förlust, hon sades vara alltför godhjärtad och lämnade stora krediter, och till slut fick hon överlämna rörelsen till sina borgenärer. Efter detta lämnade hon Östersund för att bo i Bodentrakten några år och där undervisa i småskolor. Men hon återkom till länet och staden och fortsatte arbeta som lärarinna.
När jag läser det som skrivits om Ingeborg Hallström blir jag så fascinerad och tänker att hon var en god representant för alla de kvinnor som ville försörja sig själva och bidra till samhällets förbättring genom ideellt arbete genom många av de föreningar som var verksamma inom välgörenhet. Man skall komma ihåg att det var en stor skam för mindre bemedlade att behöva be om fattigvård.
Ingeborg avlider den 29/6 1939 och nekrologen i Jämten 1939 ger en innehållsrik sammanfattning av hennes liv och gärning. Hon är gravsatt på Östersunds kyrkogård tillsammans med sina föräldrar.
Hon har efterlämnat minnesanteckningar, men de är tydligen ofullbordade. Hon var en föregångare på många plan och Hans Jacobsson skriver: ”Som många andra pionjärer torde hon inte under sin livstid ha fått den uppskattning som hon borde ha varit berättigad till.”
Författat november 2020 av Gunilla Nilsson Edler.
Den som har kompletterande uppgifter eller frågor får gärna höra av sig till: gunilla.ne@telia.com
Källor:
Föreningen Gamla Östersunds årsskrifter:
Årgång 1985, sid 32-34, Föreningen Tomtarne, av Hans Jacobsson.
Årgång 1985, sid 35-37,Ingeborg Olofsdotter Hallström, en banbryterska för jämtländsk allmogeslöjd, av Hans Jacobsson.
Årgång 1987, sid 33-35, ur en artikel av Ingeborg Olofsdotter Hallström, där hon beskriver sin barndomsstad Östersund.
Jämten 1939, sid 266-267, Bortgångna, Ingeborg Hallström, F. 15/8 1860, D. 29/6 1939.