Karolina Forsén[]
Den äldre Karolina
Sara Karolina Svensdotter föddes den 17 april 1858 i Lakasjö i Åsele socken. Hon var det sista barnet i en syskonskara på tre pojkar och fyra flickor. Fadern hette Sven Svensson och var nybyggare. Modern hette Anna Maria Adamsdotter. Båda föräldrarna var en bit över fyrtio år när Karolina föddes. Om Anna Maria kan sägas att hon var ett av sexton syskon. Hennes fars släkt var samer och verkade bl a som tolkar i kyrkan. Fadern deltog i byggandet av Åsele kyrka.
1867 blev århundradets värsta nödår i Norrlands inland. Karolina var då nio år. Man hade haft sex magra år före den hårda vintern 1867. Vintern fortsatte in i juni. På många ställen låg isen till midsommar och sådden kunde inte ske förrän i början av juli.
Under dessa år avled Karolinas föräldrar. Själv blev hon utackorderad som piga till den bonde som begärde lägst ersättning för att ta emot henne. Hon har själv berättat hur hon fick ligga i farstun där det var oeldat. Till följd av alla umbäranden blev hon sjuk och miste synen på grund av undernäring. Till slut togs hon om hand och vårdades av några som sett hennes elände. Allteftersom blev hon starkare och synen återkom.
Under sin uppväxt gick Karolina fyra veckor i skolan. Hon kunde läsa med lärde sig aldrig skriva. Köpekontrakt och undertecknades med ett K och bevittnades.
Jonas Forsén
En sommarkväll begav sig Jonas Edvard Forsén från Forsnäs på dans. När han kom in i logen där dansen pågick fick han över rummet syn på en flicka. Till en kamrat sa han: ”henne ska jag gifta mig med”. Han lyckades uppenbarligen med sin friarstråt för 1881 gifte sig Jonas Edvard med sin Karolina. Fyra månader senare föddes den första dottern, Hulda.
I bröllopsgåva av svärföräldrarna fick hon en silversked, som med åren blev tunnare och tunnare eftersom man skavde av lite silver för att lägga i medicin till sjuka kor. Medicinen verkade då bättre trodde man.
Familjen bosatte sig i Granåsen i Dorotea socken. Byn ligger på en ås med utsikt över en rad granklädda åsar. I Granåsen bodde man tillsammans med Jonas Edvards föräldrar Jonas Jonsson Forsén och Greta Erika Jönsdotter. Karolina födde åren 1885 och 1887 två söner, som båda dog tidigt.
Stora bostadshuset med Karolina sittande och Hilma och hennes man Kalle.
En tavla av gåramålare . Det grå huset var undantagsstugan.
1888 köpte svärföräldrarna en gård i Järvsand i Alanäs socken och flyttade dit. 1890 flyttade Jonas Edvard och Karolina efter. Färden fick företas med släde över skogarna och isarna. Det var lång väg att ta sig och något stort flyttlass var inte att tänka på. När man äntligen nådde Flåsjöns is och kunde köra fram till byn orkade inte hästen längre. Goda råd var dyra och den utmattade hästen fick det sista bröd de hade kvar. Det räckte för att hästen skulle orka enda fram.
Gården där de bodde bestod av ett boningshus i två våningar, undantagsstuga, bryggstuga, ladugård, jordkällare och en dubbel kornlada med visthusbodar.
Den låg vackert i sluttningen mot Flåsjön med en vid utsikt över sjön och de andra byarna längs stranden. För Karolina måste skillnaden varit stor mellan Granåsens omgivningar och det öppna odlingslandskapet runt Flåsjön.
1889 föddes ännu en dotter, Selma, 1892 Alma och 1894 Hilma. Paret hade nu fyra döttrar. Om Jonas Edvard vet man inte så mycket. Betraktar man ett av dessa stela, högtidliga foton, som togs vid den här tiden ser man en man, som ler lite lättsamt och tydligen inte finner situationen vid fotograferingen ”agasam”. Ett mindre tilltalande drag hos Jonas Edvard var hans svartsjuka. Karolina, kunde utsätta sig för den bara genom att byta ett ord med en förbipasserande nasare. Hon sökte sig då till skollärarens hustru för stöd och tröst.
Det är i övre raden, Jonas Edward Forsén med Karolina till höger. Sittande hans föräldrar Jonas Jonsson Forsén och hustrun i första giftet Greta Erika Jönsdotter. Den lilla flicka är Hulda.
1893 dog Karolinas svärmor och året därpå gifte Jonas Jonsson Forsén om sig med sin svägerska. Det gick bra för gården under de följande åren. Gamla köpekontrakt vittnar om hur Jonas Edvard, ”med sin hustrus medgifande” bytte, köpte och sålde mark. Han kunde själv skriva sitt namn medan Karolina skrev ett darrigt K , som sitt bomärke, vilket sedan bevittnades.
Mot slutet av 1800-talet insjuknade Jonas Edvard i diabetes. Ingen behandling hjälpte. Till slut sålde de skog till Kramfors för 10.000 riksdaler och Jonas begav sig med tåg till Ronneby för att där dricka brunn, som en sista utväg. Under sin vistelse där gjorde han en resa till Köpenhamn och inhandlade där en svart sidensjal till var och en där hemma. Men efter sin hemkomst till Järvsand avled han i lunginflammation tre dagar efter julaftonen år 1900.
I bouppteckningen tas ett omfattande bohag upp med bl a 10.000 riksdaler, silver, orgel, barometer, ett antal speglar, symaskin osv. Gården hade då häst, 6 mjölkkor, kvigor, getter, får, svin och höns.
Karolina var nu ensam på gården med sina svärföräldrar, båda snart 70 år och sina minderåriga döttrar. Tre år efter makens död dog svärmodern. Jonas Jonsson valde att inte sitta som änkeman på gården utan friade i grannbyn. Karolina var bekymrad över detta och hur gården skulle kunna skötas om han flyttade. Hon körde ensam med häst och vagn de fem mil till Yxskaftskälen för att söka stöd hos släktingar. Hon fick dock ingen hjälp där.
1905 gifte Jonas Jonsson om sig med den trettiofyra år yngre pigan Sigrid Katarina Edlund, som en månad senare födde deras första son, Manne. Jonas Jonsson flyttade för gott från Järvsand till sin nya familj i Lövberga och fick vid sjuttifemårs ålder ytterligare en son, Gunnar.
Nu kom en tid när Karolina drev gården ensam med hjälp av en dräng, Johan Pettersson och sina döttrar. Hon arbetade hårt och krävde även att de andra gjorde rätt för sig. Hon fortsatte att köpa och sälja mark och gårdens ekonomi var god. Den var självförsörjande och man tillverkade vad man behövde av mat, kläder och övrigt. Där fanns kor, häst, höns, grisar och getter. Sommartid buförde man till Forsénsbodarna uppe på skogen.
Karolinas gård skiljde sig från andra gårdar på byn. Vid huset hade hon en kryddträdgård med ett vackert rött staket omkring till skydd mot getterna. Hon odlade krusmynta, åbrodd, malört, svartvinbär, gräslök mm. Vid husen växte bondrosor och karagan. En sådan odlarglädje var ovanlig på trakten.
Johan Pettersson med sin keps och Karolina,
1915 gifte Karolina om sig med drängen Johan Pettersson från Arby i Kalmar socken. Båda finns på foton, han med arbetskläder och en keps, som alltid satt på, fötterna stadigt isär och händerna på knäna. Karolina, liten, rak i ryggen, allvarlig nästan bister och med armarna i kors över bröstet. Pettersson och Karolina skrev födorådskontrakt och överlät gården till Hilma och hennes make Karl Karlsson. I kontraktet föreskrivs naturaförmåner och sist ”och framförallt förbehålla vi oss en öm och omsorgsfull omvårdnad när vi blifa oförmögna” Enligt somliga var detta Karolina sätt att tillförsäkra Pettersson en ”pension” efter alla år på gården. 1921 blir hon åter änka då Pettersson dör.
Även om Karolina nu lämnat över till yngre krafter så släppte hon inte taget om gårdens skötsel. Hon arbetade hårt och såg inte med blida ögon på mågens vilostunder på sofflocket. Tre av döttrarna gifte sig och bodde kvar på byn. En av dem, Alma, flyttade till Östersund och gifte sig där.
1900-talet blev en förändringens tid. Världskrigen passerade. Många människor kom och for. Inlandsbanan byggdes i grannbyn, AK-arbetarna blev många och nya ansikten dök upp i byn.
Karolina var hela sitt liv djupt religiös och delade ofta med sig till behövande vid bak och slakt. Det berättas att en predikant kom och höll svavelosande predikningar om helvetet i skolhuset. Karolina som åhört hans predikan reste sig inför folket i skolsalen och läxade upp honom. Gud var god och inte hämndlysten.
Hon tittade också till barnbarnens dansande till trattgrammofonen och efter ett tag tillkännagav hon ”int e de nån synn ti å sköffses på si sånan”.
Karolina följde med vad som hände på byn och drog sig inte för att ta folk i örat om hon tyckte de handlat fel. Hon läste varje dag i sin bibel och bad stående på knä. För att komma till kyrkan i Alanäs åkte man ångbåt på sommaren och släde över isen på vintern. Med tiden blev hon mycket döv och gick med hög röst tillrätta med syndarna på kyrkbacken efter gudstjänsten.
Karolina arbetade hårt hela sitt liv. Vid 89-års ålder gick hon fortfarande på skogen och tog ris åt getterna. Efter en sådan tur kände hon sig dålig och kallade hem döttrarna. Hon talade om hur hon ville ha sin begravning och hade lagt fram kläderna. Efter ett nästan 90-årigt liv sa hon ”Det ska bli skönt att äntligen få gå hem”.
Karolins avled den 18 mars 1948 i Järvsand, Alanäs.
Text: Karin Zidén
Källor:
Dödsruna
Intervjuer