Kerstin Laura Helena Sandberg Bränngård[]
var dotter till skulptören Gustaf Sandberg och bildknypplerskan Greta
Sjunnesson-Sandberg.
Hon föddes i Stockholm den 20 maj 1917 och hon dog den 19 april 2020 i Solna, 102 år gammal.
Familjen flyttade till Ornässtugan i Ulriksdal 1921 och Kerstin beskrev sin barndom som fantastisk, men hon tyckte inte om att gå i skolan. Hon hade inte alls tänkt sig en framtid som konstnär – rita och måla gjorde man ju ändå - utan hon ville bli trädgårdsmästare eller upptäcktsresande.
Efter skolans slut tog Kerstin arbete som stallkarl i Sorunda. Hon plöjde med stora ardennerhästar och bar säckar som vägde upp till 60 kg. Efter ett par år flyttade hon hem till Ulriksdal igen, och började först på Edvin Ollers målarskola och sedan blev det hos Isaac Grünewald. Det märkliga var att hon inte sökte in, utan bara började, och som hon sa: Han lät mig hållas. Tiden hos Grünewald blev betydelsefull.
Efter konstutbildningen gav hon sig ut på luffen från Skåne i söder till samerna i norr, med målarskrin och cykel och arbetade sig fram mellan gårdarna. Hon hjälpte till med olika saker på gården, målade av barnen eller djuren, hjälpte till med läxor eller i trädgården mot mat och husrum.
Det var under den här resan som hon en dag kom till Brännan i Storholmsjö, Föllinge och träffade Nils Bränngård, och blev blixtförälskad. Hennes man Nisse var skogvaktare och hade sin första anställning i Lycksele, där första barnet Björn föddes. De flyttade sen till Backe i Ångermanland, där Anders och Agneta föddes, men även en dotter, Kristina, som dog när hon var mycket liten.
Hela tiden tecknade och målade Kerstin. Hon uppmuntrades av sin man och utvecklade sitt konstnärskap. Hon fick en mängd porträttbeställningar och 1949 fick hon sitt första offentliga uppdrag, en altartavla till Höglands kapell i Dorotea. Därefter bland annat glasfönster i Bodums kyrka och Backes församlingshem, väggmålning i Rossöns skolmatsal och till Backe lasarett bildväven Skogslandet.
Familjen flyttade till Strömsund 1966, och levde där fram till maken Nils död 1978. Det var mycket aktiva år för Kerstin, hon fick många beställningar. Som altarväven i Föllinge kyrka, där dottern Agneta utförde själva vävandet, en vägg på Hälsocentralen i Strömsund, glasfönster till Odensala vårdcentral, Birgittahemmets kapell i Djursholm med mera.
Kerstin flyttade till Östersund 1982 och två år därefter till Stockholm. I början av 90-talet flyttade hon till Konstnärshem, på Hornsgatspuckeln. Hon trivdes i sitt hem i ett 1700-talshus och var mycket glad åt gemenskapen med de andra konstnärerna, bland dem hennes ungdomsvän, Signe Lund-Aspenström. Men så småningom började Kerstin bli lite glömsk, och hon flyttade till dottern i Småland. Signes dotter Anna Aspenström, beskrev Kerstin som en avundsvärt äkta och därtill beundransvärd.
Kerstins sista utställning ”Konst genom fyra generationer” på Länsmuseet Jamtli i Östersund, hade vernissage på hennes 100-årsdag.
Kerstins mor Greta hade avlidit på Berga 1977 och dit flyttade Kerstin 2014, Då var cirkeln sluten. Berga ligger nära Ulriksdal.
Text: Kerstin Ellert
Källor:
Pia-Kristina Garde: Konstnärshem – ett förtrollat kvarter, (Stockholms Stadsmuseum, 1999)
Wikipedia - ''Läs mer om hennes liv, familj och utställningar på länken nedan
En artikel i ÖP 2009 om fyra generationer konstnärer.
Fyra generationer kvinnlig textilkonst som satte tydliga spår i Jämtland
Längst fram i Föllinge kyrka finns en mycket vacker altarvävnad, 5 meter hög och 3,15 meter bred. Figurerna är vävda av yllegarn med effekter i guldtråd. Ett ramverk av lingarn avgränsar vävens olika partier. Altarvävnaden är komponerad av Kerstin Bränngård och vävd av hennes dotter Agneta Lindh. Det tog henne 8 månader att färdigställa den stora vävnaden.
Beskrivning: Glasmålning, höjd 200 cm. Finns i Folktandvårdens reception, Odensala hälsocentral, Klövervägen 2, Östersund. Glasmålning är en gammal, ursprungligen orientalisk, teknik som innebar att man med blyspröjsar sammanfogade olikfärgade glasbitar till ett mönster eller ett motiv. Idag kan betong brukas som sammanbindande material och tillåter då också glasstyckena att vara betydligt tjockare än tidigare. Verkan av glasmålning blir som starkast när den genomlyses av solen. ”Örtagården” skimrar i grönt, blått och violett. Man får associationer till plattlagda trädgårdsgångar och till rabatter och det går tydligt att urskilja en grupp penséer och några starkt lysande rosor. 1977.