Kerstin Månsdotter och Britta Olsdotter[]
Vid älven Hoan där Kerstin och Britta slogs,
Kerstin Månsdotter. Hennes man var Jöns Halvarsson. Familjen bodde i Överhogdal.
Brita Olsdotter. Hennes man var Sven Esbjörnsson. Familjen bodde i Överhogdal.
På hösten 1686 blev bondhustrun Kerstin Månsdotter i Överhogdal utsatt för elakt förtal av en grannkvinna Britta Olsdotter. Detta togs upp i tinget i 167 och 1688..
Det hade varit begravningskalas i Brittas gård, många vänner och grannar var samlade där. Efter kalaset hade Britta upptäckt att det fattades ett vävnystan för henne. Någon av begravningsgästerna måste ha stulit det, räknade Britta ut. Men vem? För att ta reda på det gick Britta till en trollkunnig. Detta berättade hon sedan för några grannkvinnor, men vem den trollkunniga var sa hon inte. Den trollkunniga hade hjälpt Britta på så sätt att hon sett till att tjuven skulle få ett tydligt märke. Nu råkade det hända att Brittas granne Kerstin Månsdotter i samma tid föll av sin häst och bröt armen. När Britta fick höra det förstod hon att det var märket som skulle visa tjuven. Den brutna armen var ett solklart bevis att Kerstin Månsdotter var tjuven och det lät Britta alla grannar få höra.
När skvallret nådde Kerstin så gick hon i maj 1687 hem till Britta som var i fähuset. Hon frågade varför Britta spred detta rykte. "Om du inte håller mun på dig ska jag slå dig i käften med dyngskåflan" svarade Britta. Kerstin tog tag i Brittas hår och började klösa och riva henne. Britta fick tag i en stäva som hon slog i huvudet på Kerstin, som fick ett sår i pannan. Brita visade upp riv- och klösmärken för länsman och vittnade om detta i tingsrätten. Några dagar senare rök de ihop igen. Kerstin skulle gå ner till älven för att hämta vatten och gick då förbi Brittas gård. Kerstin hade just böjt sig ner mot vattnet när Britta kom farande bakifrån med en rönnpåk och slog till så Kerstin drevs ner i vattnet tills det nådde henne till armbågarna. Britta fortsatte att slå Kerstin men länsman som höll på att timra ett hus i närheten fick se hur Britta slog Kerstin. Han sprang dit och stoppade dem.
På tinget i juni 1687 förklarade Brita sig med att hon skulle ner till älven för att tvätta barnkläder och att hon tagit rönnpåken i stället för klappträt. Hon såg att Kerstin var där och smällde till henne. Det fanns vittnen. Britta erkände senare att hon sett Kerstin gå förbi, blivit arg då hon mindes överfallet i fähuset, gått efter påken för att hämnas.
Britta blev anklagad för att ha brukat trolldom fast hon sagt att Kerstin, som ramlade av hästen, förtjänade det. Rätten straffade bägge kvinnorna. Kerstin fick bör tre marker för att hon överfallit Britta i fähuset. Britta fick böta tre marker för överfallet vid älven och de blånader hon gav Kerstin. Trolldomen gick Britta fri från eftersom hon hade en bra förklaring.
Anne-Marie Nilsson
Från domboken 1687.
Jöns Halffwarssons hustru, Kerstin Månssdotter, i Öfwerhodahl kärade till Swän Essbiörssons hustru, Britta Olssdotter ibm, för dhet hon förledne åhr icke allenast för granquinnorne uthropat henne, för dhet hon skall hafwa stuhlit af sigh wäfnystan, utan och sagt, sigh genom onda menniskior förmått, att hon bröt sin arm af, huar opå hon många wittnen skall hafwa. Gick altså till henne i fähuset och sporde henne till der om och fått till swar, om hon icke håller mun på sigh, skulle hon henne med dyngskåflan slå i kiäfften och höttade till, då hon henne fattat i hårett, och hon fått en stäfwa och slagit ett stoort håhl fram i pannan.
Och enär hon sedan, för en månad sedan skulle gå till älfwan, hennes portt förbi, achtade hon på och wid hon buckade sigh ned till älfwan effter watn, slog hon till med een röhnpååk, så att hon moste gifwa sigh neder i älfwen så att watn stodh under armarna, och hon effter, med hugg och slagh i älfwan, till dess hon fick hielp aff länssmans folck, som hardt der widh timbrade, och förr opphörde hon intett, huar af hon måtte liggia åtta dagar till sängz, och ännu klagar sig der af opassligh wara.
Huar emoot inwändes, att hon kom löpande till fähuset der hon allena war och brukade elack mund, och hon blef warnat hålla inne der medh, men språngh lijkwäll henne i håret med eena handen, och med den andra rifwit och klöst henne åtta såår, och enär hon blef löös, fått een stäfwa och slagit henne i hufwudet, beklagandes sigh esomoftast mista ett och annat, och fuller sagt, att hon nödgas fuller sökia medell att få wetta, huem tyfwen är men alldrigh nämbdt henne, och mycket mindre någhot henne tillagt, heller sagt, sigh låtit slå armen af henne, som skedde att hästen med henne stupatt, kunnandes intet neka sig henne några slagh neder åhn gifwitt, men intett dijth gått till den ändan, utan att sköllia opp några barnkläder, och gått effter så längie watn gick till midhiet.
Hustru Kerstin föregaf sig få ett slagh öfwer wänstra axlan, huar af hon stoor wärck haf:r. Ett öfwer armen, och ett öfwer högra handen, alla blå och oppswullnade, dhet länssmans son, Larss Olsson, bewittnar sigh sama affton see, men dhet eena som hon säger widh högra armleden fått, blef han intet warsse. Hustru Kerstin beropar sigh till wittnes, att hafwa hördt hustru Britta tillagt henne tyfweriett och der hoos sagt, sig låtit slå armen af henne, nembl: Joon Jönsson, hustru Kerstin Andersdotter Pehr Swänssons, hustru Segridh Tryggesdotter Nillss Olssons och pijgan Kerstin Jonsdotter som frånwarande äre, och hustru Britta nekar der till. Altså beslötz att saken måtte hwijla och beroo till dess oppnämbde wittnen kunna blifwa förhörde.
Från domboken 1688.
Saken emellan hustru Kerstin Månssdotter och hustru Britta Olsdotter i Öfwerhogdahl, angående deras slagsmåhl, företogs å nyo, och först förr påberopade wittnen effterfrågades, och woro desse icke tillstädes, Joon Jönson, hust. Kerstin Andersdotter och pijgan Kerstin Jonsdotter, men hustru Segridh Tryggesdotter tillstädes, som effter underwijssningh och wahrningh at bekänna och wittna, dhet hon med trygt samwette bestå kundhe, bekände som föllier, nembl.
Att hustru Britha 1686 om hösten för henne hemma hoos sigh sagt sigh mistatt ett lijnto nysta, och misstänchte ingen annan därföre än hustru Kerstin, som där warit under een lijkfärdh, och mehra wiste hon der om intet säija. Joon Jonssons hustru Gölu Olssdotter sammalledes på sin edh bekände, sigh komma till hustru Britta, då hon [lucka] sin wäf [fol. som sadhe att ett nyste war bårtstullit, och innan åhret går uth, skall den samma mista armen heller ögat, och nämbde ingen, dhet hustru Kerstin fått wetta, och begärt dhet må wittnas, som skedde, förr än hon bröth armen af sigh, och meera weeth hon der uti intet säija.
Hustro Brita gafs wid handen berörde wittnens berättelsse, swar[ade] att hon misstäncht henne för bårtkomna nyste efftersom hon sådant nambn och rychte af fuhl folck hafft, och dessutan war hennes man angifwen för tyfwerie, och sedan blef laghwunnen, men nekar till hustru Gölus berättelse, och hon säger, så föll tahlet dem emellan. Men hustru Brita nekar, och säger sigh henne eij råka sedan dee wore tillhopa i fähuset, förr än nedher widh älfwan och kommande dijth säija, skulle wij råkas här, och widh dhet sama slogh hon till medh lilla rönpåken som hon hade medh sigh att klappa kläderne medh, efftersom barnen bårttagit rätta klappträet, nekandes alldelles sigh see och wetta henne wara nedh widh åhn, förrän hon kom nedheer i backen.
Hon berättar wijsa sigh för länssman hafwa fått åtta st. såår af hustru Kerstin i fähusett och att Peder Olson dhet och sedt, som sade sigh see henne wara rijfwin och klöst, och eij gaf acht på, huru många såår och blånader. Hustru Kerstin tillspordes, huru hon kan bewijsa, hustru Britta medh wredzmodh gått neder till åhn? Swarar, att hon inga kläder hade, och att länssman, hustrun, son och dåttran kommer nedh före till älfwan, och såge henne inga kläder hafwa. Hustro Brita att hon kastade kläderna på backen widh älfwan, och hustru Kerstin nekar, beropandes sigh på bem:te wittnen.
Saken öfwerlades och beslötz, att definitiv sluth kan icke skee, förr än bårtowarande wittnen blifwa afhörde, tillijka medh [fol. 220r] länssmans folck, som skohla wetta bewittna många såår hustro Britha aff hustru Kerstin fått, och om hustru Britta hafft lijn och barnkläder med sigh till älfwan, enär hon slagit hustru Kerstin.
Hustru Kerstin Månsdotters käremåhl emoot hustro Brita Olssdotter i Öfwerhogdahl om deras slagsmåhl, förhördes och drängen Joon Jonson ibm effter aflagdan edh wittnade, nembl. att hustru Britta Olssdotter kommit till hans huusbondes Gunnar Essbiörnssons gårdh ib:m nu för tu åhr sedan, och berättat, att hon haar låtit slå armen aff hust. Kerstin, för det hon af sig stullit wäfnystan, och meera wiste han der om intet gifwa wid handen. Hustru Kerstin Andersdotter är siuuk, och intett kan komma till förhöör, och hennes man Peder Swänson betygar henne eij meera hördt, och wetta deraf, än hustru Britta för henne och hust. Segridh sagt, sigh hålla hustru Kerstin före hafwa bårt stullit wäftonysta för sigh, och ingen wijdare kundskap der om hafwa.
Pijgan Kerstin Jönsdotter, att hustru Britta kommit för twå åhr sedhan till Gunnars, der hon tiente, och sagt dhet hustru Kerstin stullit wäftonystan af sigh, och derföre haar hon satt armen till, dhet hon göra låtitt. Hustru Britha gafs wid handen ofwan nämbde wittnens intygande, som bekänner sigh sagt ingen annan rådh hafwa till at få hafwa sitt quar, än låtha uthmärckia tyfwen, till at skratha dhem der medh, men aldrigh giordt, utan sagt dhet förr än dhet skedde, men Joon påstår sin edellige bekännelsse.
Länssman i Hodahl, Oluff Persson, berättar sigh på timbringen see Kerstin och Britta slåss nedh wid åhn, men war eij dijth, och sågh eij hustro Britta några lijnkläder hafwa med sigh, och intet blef warse enär hon gått ned före heller op före, och sedan gått till åbacken och bedt dem eij mehra gallnas.
Johan Jonsson ibm, som hulpit länssman timbra, att länssmans dåtter Kerstin blef skickat söder om älfwan effter een nafwar, och wid dhet samma hördes roop neder wid åhn, då denne springer uthföre, fruchtandes at Kerstin kommit nedher i åhn, och då sågh han hustro Kerstin Månssdotter stå nedher i wattnet lijtett öfwer knä, och Britta litet närmare landet, därest intet så djupt war, och slogh henne några slagh, och der med gick hon der ifrån.
Seendes inga lijnkläder, ej heller gaf acht på mehra, utan gått till sitt arbethe, och bedt länssman twia[?] om dem, dhet han giorde.
Hustro Britta Olssdotter bekändhe omsijder, sigh see, enär hustru Kerstin gått neder till älfwan, och då blifwitt sint, af dhet hon tillförne öfwerfallit sigh i egit fähuus och håårdragit, och dy gått neder till åhn medh barnkläder at harmas på henne, och några slagh gifwitt, warandes några dagar emellan beggie slagzmålen, och intett der emellan råkadtz, huar till hustru Kerstin beiakar.
Johan Jonson, att han sågh hustru Kerstin wara blå på axlan och armen, och intet blef warse något på handan, och gaf eij stoor acht på, emädan som han intet war befallt der om, utan elliest dijt gått, men hustru Kerstin säger på handan störste skadhan wara, dåch synes intet ärr, seendes hon först på denna, och sedhan på dhen andra handan effter ärr, och fan inga. Länssman Oluff Persson bewittnar, dhet hustru Britta war rijfwin af hust. Kerstin i ansichtett och war blodigh, och hade tree små såår.
Märckiandes är att watnwägen hörde dem bäggie till. Sedhan, att hustro Kerstin fulle intet kan synas i acht och meningh att slå hustro Britta i hennes egit fähuus, utan widh munbruk henne tagit i håret, och fått ett såår i pannan. Hustro Britta föscht dhet samma harmas och henne slagit neder widh åhn, der dee lijka rådande waritt, huilcket äro skiedt förr än denne action begyntes.
Saken discurerades och beslötz enhälleligen, att ehuruwäll bägges gerningar rörer edzöre, och quinnor effter 36 cap. Edzörebalcken Landslagen eij må bryta edzöre, utan plichta effter såramålom. Altså blifwer hustru Kerstin Månssdotter saker effter 10 cap. Såramålabalcken med willia L.L. för tree små såår hon haff:r hustro Britta Olssdotter i ansichtet uti hennes egit fähuus rijfwit, at bötha för huardera tree m:k och i anledningh aff 37 cap. Edzörebalcken L.L. wari ogilt dhet hon fick. Hustru Britta Olssdotter som hafwer öfwerfallit hust. Kerstin neder widh älfwan, bote effter 13 cap. Såramålabalcken med willia L.L. för tuenne blånader á tree m:k. Och såsom hust. Britta befinnes allenast sagt sigh nödgas sökia medell altså wiss kunskap om tyfwen, och sedan hustru Kerstin fallit af hästen och bruttit sin arm utur ledh, uthlåtit sigh der till warit ordsaak, och sagt henne fått sin förtiente löön, men ingen wellat eller kunnat at öfwertyga henne någon ondh menniskia och trulldom brukat, huarcken i een eller annor måtto, altså blijr hon derföre otilltallt.
Källor:
Svegs tingslags domstolsprotokoll 1649-1690, ting den 17-18 juni 1687, den 5 mars 1688 och den 7-8 december 1688, redigerade av Marianne Andersson, fornskift.se
Artikel i Kvällsstunden nr 3, 2024 av Anne-Marie Nilsson