Kim Anderzon[]
KIM Kerstin Kristina Birgitta Andersson föddes i Östersund 20 mars 1943. Föräldrarna var Stig Andersson född 1920 och Sylvia Hansson född 1920. Kim hade en bror Stig Lennart Hilding född 1947 och en syster Lena Agneta född 1956.
Kim Anderzon fick dottern Tintin Anderzon 1964 och med Bror Håkan Möller sonen Andrej Anderzon Möller 1976. Båda barnen gav sig med tiden in på skådespelarbanan.
På fotot: Kim, Andrej och mormor
Hon var en av den fria teaterrörelsens främsta komedienner.
Kim började redan som barn att intressera sig för teater då hennes farföräldrar lät henne följa med till Östersunds gamla teater för att se en operett. Kim själv beskrev senare att detta kom att representera en attraktiv drömvärld som skilde sig från hennes påvra vardag.
När hon var sexton år flyttade hon till Stockholm för att utbilda sig till kartritare. Hon arbetade en tid i yrket innan skådespeleriet tog överhanden. Hon började ta lektioner för Sten Larsson och senare vid Inge Wærns teaterstudio. Vid årsskiftet 1968–1969 kom hon till Pistolteatern i samband med att denna omorganiserades. I början av 1969 gjorde hon sin scendebut i "Direktör Ubu". Efterhand blev hon alltmer uppmärksammad och fick sitt genombrott i Dario Fo-pjäserna "Åh, vad revolutionen är härlig!"(1974), "Vi betalar inte! Vi betalar inte!" (1977) och "En kvinna" (1979). Hon stannade hos Pistolteatern till 1984, då hon blev frilansande skådespelare.
Chardashästen Pistolteatern 1970
Som skådespelerska rönte hon framgång med soloframträdanden i föreställningar som "Änglasug" (1989), "Vivagina" (1997), en show 1995 och 2003 med Mae West som tema samt "Grymt fett" som spelats på Boulevardteatern i Stockholm. Genom Riksteatern spelade hon bla "Tolvskillingsoperan"och "Till Julia". "Den skalliga primadonnan" spelade hon 2012 efter att ha fått cancerbesked.
Kim var även verksam i film och på TV. Debuten skedde i kortfilmen "Frukost" (1969), där hon medverkade i en mindre roll. Hon har fått stor uppskattning för sina roller i den komedivåg som sköljde över svensk film under 1980-talet. Här kan nämnas filmer som "Sällskapsresan" (1980) och "Göta kanal" (1981). 1983 spelade hon huvudrollen som Anna i filmen "Andra dansen", för vilken hon fick motta en Guldbagge för "bästa skådespelerska". Bland övrig medverkan kan nämnas "Saxofonhallicken" (1987), "Titties salong" (1987) och "Rederiet"(1994–1996, 2002).
Kim kombinerade ofta skådespeleriet med sin feministiska tro.
"En kvinna" gav henne Svenska Dagbladets Thalia-pris 1979.
För sin roll i filmen "Andra dansen" 1983 fick hon en Guldbagge som bästa skådespelerska.
Hon fick Östersunds kulturstipendium 1981.
Kim var vice president i Republiken Jämtland.
2012 blev hon hedersdoktor vid Mittuniversitetet. Motivering: ”Hon förenar naturkraft och intellektuell analys och förmår att med fysisk plasticitet, mimisk talang och komisk ådra framhäva det djupaste allvaret i humorn, vardagsfrågornas existentiella botten. Här finns en uppenbar folkbildande ambition”.
Kim avled den 24 oktober 2014 i Lindholmen, Vallentuna. Hon är begravd på Katarina kyrkogård i Stockholm. Hon bodde vid sin död med KBT-terapeuten Lars Naumburg (född 1951).
Text: Kerstin Ellert
Källor:
Wikipedia
Kims egen hemsida som finns kvar
Artiklar i Dagens Nyheter, Länstidningen och Östersundsposten
Kim, Stjärntorget i Östersund