Lisa Thomasson "Lapp-Lisa"[]
Lapp-Lisa, sameflickan Lisa Cecilia Thomasson Bosiö föddes den 19 augusti 1878. Hon föddes i byn Svedje i Myssjö socken, som ligger i Jämtlands södra Storsjöbygd med Oviksfjällen, som en trygg fondvägg.
Hon gifte sig 1911 i Östersund med prästen Bror Gustaf Johansson Bosiö från Falun
Hon dog den 15 april 1932 i Furudal, Ore församling, Dalarna län.
Hennes föräldrar var Thomas Andersson från Stjørdal i Norge och hans hustru Brita Maria Johannesdotter från Oviksfjell.
Lisa Thomasson växte upp i en syskonskara på tre barn. Förutom en storasyster hade hon en två år yngre bror, som sedermera blev den omtalade samefotografen Nils Thomasson. Att Lisa Thomasson fick namnet Lapp-Lisa var kanske inte så konstigt. Hennes föräldrar var samer och brukade resta runt i landet och visade sina renar för intresserade svenskar, samtidigt som de sålde sin sameslöjd. Med på dessa resor följde även Lisa redan som liten. Hennes uppgift då var att sjunga och det sägs att hennes klockrena röst gjorde publiken andäktig. Om ett tillfälle, när hon följt med sin pappa och bror för att sälja renkött berättas: ”Ett hundra mil hade de åkt när de kom till Gravendals bruk. Vi förundrades över att Lisa ej frusit ihjäl som var så liten, men renskinnen höll kölden borta. Brukspatron Knut Falk sände bud efter henne för att hon skulle komma upp till herrgården och sjunga för dem. Han gav henne 50 kronor för sången och bjöd familjen på middag”…
Det var under en av dessa oräkneliga resor som Lisa Thomasson lärde känna en musiker som hette Fredrik Hedström och som kom från Gävle. Hon började med att ta sånglektioner för honom. Under sex år reste de sedan runt och gav konserter tillsammans. Affischnamnet var Lisas. Både hennes vackra röst och samiska ursprung trollband de flesta och det gav henne alltså så småningom namnet Lapp-Lisa. Flera av hennes visor skrevs av lärarinnan Augusta Amalia Wilén, som till vardags var lärare i Floda och senare även verksam i Älvkarleby. Lisa berättade ingående för henne om sina känslor för sin hembygd vid det jämtländska fjället, vilket Amalia Wilén lyckades fånga i de sånger, som Lisa sedan framförde.
Hennes mest kända visa "Lappflickan" skrevs av Maria Wilén 1897. Lisa spelade cittra,
Lappflickan
Bland Ovikens snökrönta skyhöga fjäll
Bland grönskande tuvor, där ligger mitt tjäll
//Där växte jag opp, liten lilja i knopp
Där lärde jag blicka mot himmelen opp//
Det tjället var ringa, dess dörr var så låg
men aldrig en kärare boning jag såg
//Jag var arm uppå guld, men min Gud var mig huld
jag kände ej världen, dess synd och dess skuld//
Naturen sig tedde så härlig och skön
om vintern i drivor om sommarn så grön
//Där stod för mig allt i fager gestalt
i blixtrande sol eller gnistrande kallt//
Visst vindsvalor flögo kring fjällarna grå
men Herren gav hägn ock åt lärkorna små
//Och bland drivor och snår liten lappflicka går
och jag sjöng som man sjunger i ungdomens vår//
Där tände en brinnande längtan min håg
att skåda det land som bak fjällarna låg
//Se dess bländande prakt. Och jag flydde den trakt
Där barndomens änglar kring vaggan stått vakt//
Sen haver jag farit så vida omkring
och skådat i världen mång’ underbar ting
//Men jag längtar ibland hem till fjällbäckens strand
Till min hembygd där norrskenet flammar ibland//
Nog vänder jag åter till hemmet en gång
och sjunger bland Ovikens fjällar min sång
//Sjunger glad och förnöjd och i jublande fröjd
går min sång mot den blånande himmelens höjd
Lisa var även känd undernamnet ”Näktergalen från Oviken”.
Hon sjöng i kyrkor, kapell och missionhus över hela Sverige och slutade turnera 1902.
"Liten och späd satt hon där med sina två långa flätor på ryggen, spelade på gitarr och sjöng med sin klockrena röst ”Skall ock jag en gång sjunga Lammets nya sång”. Hennes blick var drömmande, som om hon helt hade försjunkit i sångens innehåll, och folk lyssnade andlöst. Att höra henne knäppa på cittran och sjunga ”Nu jag, lilla Lisa, sjunger glatt min sång”, vill med cittran prisa Gud min levnad lång var oförglömligt.…I sina samesånger skildrade hon nomadlappens liv tillsammans med hans ståtliga renhjord i vinterns snö, nattens kyla och till ackompanjemang av fjällbäckens muntra språng. Hedströms klockorgel gav ökad illusion åt sången, så att man tyckte sig höra renhjordens klockor och klapprande ljud vid framtågandet samt fjällbäckens brus, fåglarnas kvitter och åskans bullrande" (Thorsten Kjäll i Hela Sveriges Lapp-Lisa, 1963)
Säger man namnet ”Lapp-Lisa” så går nog de flestas tankar till sångerskan Anna-Lisa Wikström-Öst, (1889–1974) född i Vilhelmina, som under många år var verksam inom Frälsningsarmén. Anna-Lisa blev mycket uppskattad för sina väckelsesånger. Hon sjöng in närmare 300 titlar på skiva, och förknippas gärna med sången ”Barnatro”, men även ”Min hembygds visa” hör till hennes populäraste. Hur hon fick sitt namn ”Lapp-Lisa” är det ingen i dag som vet. Amalia Wilén skrev ”Min hembygds visa”, som blev ett av Anna-Lisa Wikström-Östs, paradnummer. Hon uppträdde i samedräkt trots att hon inte var same.
Uppgiftsslämnare: Thérèse Juel och Kerstin Ellert
Källor:
Didriksson, Nils-Axel, Lapp-Lisa, Oviks- och Myssjöbygden ; 1975, sid 40-44.
Länk till Kvinnobiografiskt lexikon länk
Foto från Jamtlis bildarkiv Nils Thomasson länk