Märit Andersdotter Knapra[]
Elin Mosesdotter Lund från Offerdal, sju år, bodde under början av 1675 hos sina morföräldrar i grannsocknen Alsen. Hennes morfar, den enögde och stillsamme prästen Anders Sundius, skulle lära henne att läsa.
Det kunde ha blivit ett trevligt avbrott i Elins tillvaro. Mormor Helena och morfar Anders var snälla och det fanns nya lekkamrater för den sjuåriga flickan. På det hela taget skulle hon nog ha haft det bra i Alsen – om det inte hade varit för häxan.
Häxan, "gamla konan Märit Andersdotter Knapra bemäld, 67 år gammal", hade fört bort Elin till Blåkulla två gånger under de månader flickan vistades i Alsen. Första gången red de till Blåkulla på Elins sovande morbror Per Sundius, hjälppräst åt morfadern. Andra gången red de på en rödskäggig karl som Elin inte kände.
Männen hade tjudrats – fortfarande sovande – utanför dörren till Blåkulla. Elin hade däremot fått hälsa på Satan och bjudits på mat, men gjort som man ska inför hans frestelser. Hon kämpade emot! "När hon den åt kastade hon den tillbaka. Därföre hon fick hugg, sedan dansade Märit med de andra, och straxt efter ridit hem."
När Elin återkom till Offerdal mot slutet av maj, berättade hon om resorna till Blåkulla för sina föräldrar Sigrid Sundia och länsman Moses Andersson Lund. Moses tog omgående upp detta med sin kollega i Alsen, länsman Erik Eriksson Bång, i och med att brottet hade skett i hans distrikt.
De två länsmännen hade förstås hört att häxor förde bort barn runt om i landet, men hade kanske hoppats att Jämtland vore förskonat. I Offerdal hade visserligen en kona från Ångermanland, Barbro Larsdotter, nyligen kommit i "trulldomsryckte" och det skvallrades om att hon skulle ha fört Offerdal-prosten Plantins barn till Blåkulla. Troligen var det bara skvaller. Hon var annars mest beryktad för skörlevnad. Men Märit Knapra kunde vara en riktig trollpacka och det var viktigt att gå till botten med detta!
Saken togs upp vid tinget i Alsen i juni 1675. "Denne Märit Knapra nekade alldeles i förstone", men efter allvarliga förmaningar bekände hon att hon inte bara fört bort Elin, utan även Kerstin, fem år och Lars, nio. Kerstin var dotter till Per Nilsson i Wånge, en av de tolv nämndemän som skulle döma i målet. Lars var son till länsman Erik Bång.
Märit Knapra hade alltså givit sig på barnen till två länsmän och en nämndeman, representanterna för lag och ordning i bygden. Allvarligt!
När Märit väl hade börjat bekänna, kom det fram allt mer. Hon hade varit i Satans tjänst i 40 år, ursprungligen invigd i Blåkulla av Torsten Jonsson, en nu frånliden skräddardräng. Barn hade hon inte börjat föra till Blåkulla förrän helt nyligen. Märit förklarade att hon inte hade haft något ont uppsåt, utan tagit barnen i knä "efter hon hade dem så kär, och ej annat kunna förstå än det skulle vara dem till goda".
Märit angav en annan trollkärring, gamla Lucia Nilsdotter i Bleckåsen, som skulle ha givit henne "smörning", den magiska salva som fick folk och fä att kunna flyga till Blåkulla. Inför rätten avslöjade Märit de trollformler som krävdes. För att resa till Blåkulla sa hon "Drag nu norr och ned till Helvetet". För hemresan löd ramsan "Öster och väster tillbaka".
"Till alt detta nekar Lucia inständigt." Hon svor på att pratet om smörning var ren smörja. "Fördenskull uppsköts till nästa ting, med förmodan skulle kunna andra övertyga att komma till bekännelse."
Vid tinget i oktober 1675 framkom inte någon bekännelse från Lucias sida, men Märit bekände synder, denna gång hormålsbrott. Hon hade "för en tid sedan haft tre gånger lönskeläge med ogifte personer, såsom och den fjärde begått enfalt hor med en gift mansperson". Hon ångrade sig bittert. Av protokollet framgår att hon "begråter sina stora synder".
Tingsrätten kunde förstås inte fria Märit Andersdotter Knapra "ifrån lijfzstraffet" utan dömde "enligt Guds lag Exodus 22, v. 18". Domen avslutas dock: "I all underdån ödmjukhet remitteras denna rannsakning till högl. Kongl. Hovrättens vidare högvisa omdöme och nådige resolution."
Hur hovrätten dömde, vet vi inte. Vi vet dock att de häxprocesser som dragit som en epidemi över landet under ett par år, avstannade från och med 1676, ungefär när hovrätten bör ha fått ärendet. Ett antal tongivande personer ansåg att Blåkulla-berättelserna var masshysteri snarare än trolldom. Den idag mest kände – om än inte den som gjorde störst insats – var kemisten Urban Hjärne. Kanske fick gamla Märit Knapra behålla livet tack vare de nya strömningarna.
Urban Hjärne besökte för övrigt Jämtland år 1685, tio år efter Elins resor till Blåkulla. Han skulle undersöka ett malmfynd. I sin resejournal berättar han att ressällskapet hamnade på ett bröllop i Offerdal: "Vi höllo oss lustige dansade och sprungo med prästdöttrarna, bruden och brudkäringarna på det bästa vi kunde."
Värd för bröllopet var länsman Moses Andersson Lund i Bäcken. Bruden var samma Elin som lärde sig att läsa och hade vett att spotta ut djävulens föda.
Elins syster heter Brita Mosesdotter Lund. Om även Brita fick lära sig att läsa vet jag inte. Hon gifte sig tolv år senare, 1697, med buller och bång. Fast bullret gissar jag bara, eftersom inga berömda kemister skrev om hennes bröllop. Bång gifte hon sig dock med. Brudgummen var nämligen länsman Anders Eriksson Bång, bror till Lars som vittnade mot Märit Knapra. Jag utgår från att både Elin och Lars var med på Britas och Anders bröllop, och att ingen av dem fick hugg och slag för att de spottade ut maten.
Text: Annika Ericsson 2017-04-03
