Maria Ersdotter Dulfier[]
Maria Ersdotter var född 1685 och dog 19 juli 1721. Hon var från Överbyn, Marieby. Hon avrättades för att ha haft samlag med sin styvson.
Maria Ersdotter gifte sig med furiren Nils Dulfier (Dullfjär) 1708. Nils Dulfier var född 1666 och inledde sin militära bana 1684. Nils hade varit gift tidigare och hade bla sonen Albert född 1695 och dottern Margareta född 1699. Första hustrun Karin Jönsdotter dog 1707. När Albrekt var knappt 22 år gammal mönstrade han för Brunflo kompani. När Nils var 52 år och Albert 23 gick de med Armfälts karoliner med i fälttåget över fjället. Nils dog under Armfeldts tåg, men Albert klarade sig.
Den 12 januari 1721 ställdes den trettiosexåriga Maria Ersdotter och den tjugofyraåriga korpralen Albrekt Dulfier (Dullfjär) inför tinget i Brunflo anklagade för att ha haft samlag med varandra och fått ett barn tillsammans, vilket var ett brott som var belagt med dödsstraff.
Den 16 november 1720 hade Maria, änka efter furiren Nils Dullfjär, fött ett barn två år efter makens död. Barnet hade varit svagt och man trodde att det var nödvändigt med ett nöddop. Prästen hade kallats till gården dagen efter av Maris mor, som i vagnen på väg dit hade talat om för honom att fadern till barnet var Marias före detta styvson, korpral Albrekt Dullfjär. Då prästen kom fram frågade han Maria vem som var far. Hon ville inte svara, men till slut fick han henne att bekänna. Han tvingade henne att upprepa bekännelsen inför först hennes släktingar och sedan inför tre ytterligare vittnen, innan barnet döptes till Lars.
Maria och Albrekt Dullfjär ställdes inför rätta anklagade för incest. Enligt kyrkans lag och religionens uppfattning ansågs det vara lika mycket incest för en styvmor att ha sex med sin styvson, som om de biologiskt vore mor och barn. Detta var något som i bibeln belagdes med dödsstraff.
Gårdens pigor vittnade om att Albrekt, under sina permissioner från sin militärtjänst, gärna bodde på sin styvmors gård. De verkade vara förälskade i varandra och till och med hade de sovit i samma säng. Albrekt själv sade att han visst sovit i samma säng som Maria, men inte mer. Häradshövdingen avbröt förhandlingarna för att Albrekt skulle "bearbetas", vilket sköttes av två präster. Efter detta lästes anklagelsen upp för honom igen och han bekräftade att allt var sant.
Rätten dömde därefter dem båda till döden för incest enligt 20 kapitlet 11 versen i Tredje Moseboken i Bibeln. Hovrätten fastställde domen och den 19 juli 1721 blev Maria och Albrekt halshuggna.
Att personer avrättades för incest trots att de inte var biologiskt släkt med varandra förekom på grund av religionens definition av släktskap, där ingifta släktingar räknades som biologiska släktingar.
Uppgiftslämnare: Annika Ericsson och Kerstin Ellert
Uppgifter om avrättningen finns även inlagd under avrättade på Släktforskaförbundets hemsida Rötter.
Följande artikel av Knut Byström publicerades i Östersundsposten den 21 okt 1970: Den 12 januari 1721. 12 allvarliga män Samlades till ting i Brunflo. De skulle Döma en änka och Hennes styvson TILL DÖDEN Den 12 januari 1721 samlades till extra ting i Brunflo, tolv mycket allvarliga män, medvetna om sitt ansvar och den uppgift, som Guds och Rikets lag ålagt dem. Männen var: Häradshövdingen Hagvin Stridsberg. Bönderna och nämndemännen Erik Ersson i Torvalla, Pehr Olofsson i Rossbol, Per Rassmundsson i Tand, Jöns Mathsson i Vamsta, Per Olofsson i Storgård, Ifvar Persson i Ångsta, Carl Ersson i Odensala, Olof Eliasson i Asen, Lars Jacobsson i Optand, Olof Bengtsson i Överbyn, Mats Grelsson i Solberg. Alvaret var motiverat: De visste att om det blev en fällande dom, Skulle de skyldiga straffas med avrättning genom halshuggning. Den Anklagade: Maria Ersdotter från Överbyn, 36 år, änka efter furiren Nils Dullfjär, som förolykats på fjället den 29 december 1718 Samt hennes styvson Albrekt Dullfjär, 24 år, Korpral vid Brunflo kompani, son till Nils Dullfjärs första hustru, avlidna Karin Jönsdotter från Slandrom. Brottet (ordagrant från domboksprotokollet): plägadt kiötslig beblandelse med hwarandra hwaraf barn kommit. Följande fakta framkom vid förhöret: Änkan Maria Ersdotter hade den 16 november 1720 fött ett barn, som vid förlossningen syntes vara svagt och hon därför kallat på prästen för nöddop. Dopförrättaren var pastorsadjunkten Johan Liman, som rapporterat såväl skriftligt som muntligt:
Den 17 november (hade han) blifwit Kallad att döpa ett oächta bar uti Fugelsta by som var födt dagen före. Under framresan dit berettade barnföderskans moder att barnets far skulle vara corpral Dullfjär. När Liman framkom och förrän döpelsen begyntes tillfrågat barnets moder Maria Ersdotter hwilken månde vara barnets fader, hon icke strax swarat utan, uppå tillfrågan andra gången, svarade: Gud förbarma sig öfwer mig, fadern är min stiufson Albert Dullfjär. Som skiedde uti hennes släktingars närwaro: derföre för bettre säkerhet fant nödigt tillkalla trenne andra ehrliga wittnen, som oskylld, nembligen böndren Olof Persson i Fugelstad och Nils Olsson i Byom samt hustru Maria Larsdotter i Fugelsta uti hwilkas närwaro och å hörande Liman tillfrågat barnföderskan om barnafadren, då hon friwilligt swarade: jag hafwer aldrig befleckat mig ej heller med någon mansperson kommit i säng utan med min stiufson, och han är barnets retta fader: hwarpå barnet christnades som ännu lefwer.Barnet en son döptes till Lars. Vistades ofta på gården. Vid Vittnes förhör med Maria Ersdotters pigor framkom det att Albert, så snart han var ledig från militärtjänsten, ville vistas på styvmoderns gård. Att de hade trivts med varandra var tydligt. En av pigorna förklarade: att visst hade hon sett Albrekt dela säng med styvmodern, men för att citera rättegångsprottokollet: aldrig såg eller hörde någon odygd af d dem. Och nog såg ing och förstod att de wille wara tillhopa, men kunde inte sluta ondt för deras nära band. Albrekt förnekade först all skuld. Citat från rättegångsprottokollet: Iag kan wehl icke neka dertill att någon gång iag af oförstånd lupit i fåfängan som andra unga, hafwa lagt mig i säng bredewid stiufmoderen och somnat, men mig witterligen alldrig hafft någon beblandelse med henne. Bearbetning. Då Albrekt inte ville erkänna sitt brott, fann häradshövdingen det nödvändigt att göra ett avbrott i förhandlingarna för att Albrekt skulle bearbetas. Det skulle ske avpastorateta präster, prosten Renhorn och adjunkt Liman, och 6 av nämdemännen skulle vara närvarande. Hur denna bearbetning skedde, vet jag inte, men efter 1,5 timme var man klar att uppta domstolsförhandlingarna igen. Albrekt hade erkänt sin gärning vid bearbetningen. Erkände. Citat från protokollet: hwar uppå Albrekt nu förtogs uti sittande rett och honom detta förelästes med tillfrågan om icke så sant är men nekade icke härtill, säjandes ja det må så vara och blifwa derwid, jag erkänner at så är. Nämnden bad för deras liv. Nämnden kände väl till att detta mål var en dödssakoch önskade avlägga förbön för de anklagade om förskoning från dödsstraffet. Häradshövdingen särskådade noga, för att citera protokollet, denna Casus till sina omständigheter efter guds lag 18 & 20 cap. i 3:e Mose bok, derest uti 11 vers af 20 capit..etc. Ingen tvekade för dödsstraff. För häradshövdingen rådde ingen tvekan. Lagen var så klart framställd att något tvivel om domen inte kunde föreligga. Efter rekapitulering av brottet fälldes alltså följande dom: För den skull dömmes Maria Ersdotter och Albrekt Nilsson(det är felskrivet i domboken: Där står Nils Albrektsson) efter tjugonde capit 11 vers i 3:e boken av Mossis till döden och at mista lifwett men till underdånigst föllje af rättegångsprossesen underställer Retten denna sin dom Höga Kongl. Håffretten. Jag ser framför mig hur häradshövdingen efter uppläsandet av domen allvarligt betraktade de skyldiga. Nämndemännen tror jag undvek att se upp, sannolikt kände de en djup olust. Båda skyldiga var omtyckta och hade haft ett gott anseende i bygden. Albrekt hade liksom fadern deltagit i karolinertåget och undkommit med livet. Hans uppgift vid hemkomsten blev att trösta den relativt unga änkan. Därvi hade en varm vänskap dem emellan uppstått. Adjunkten flyttade. Adjunkten Lidman, som genom sitt tjänstenit bidragit till att brottet uppdagats och blivit föremål för rättens behandling var, skulle jag tro, uppfylld av en känsla att ha tjänat Gud och rättvisan. Av någon anledning trivdes han därefter inte längre i Brunflo utan sökte och fick en kaplantjänst i Grundsunda. Enligt Härnösands stift herdaminnen var han där en besvärlig person och fick bl.a. varning för fylleri. Avrättning. Hovrätten fastställde Brunflo häradsrätts dom. Den 19 juli 1721 blev de halshuggna. Platsen för avrättningen känner jag inte till, inte heller vem skarprättaren var. Jag kan inte undgå att fundera att fundera över hur bödeln kände det. Det fanns säkert många skäl till att Kongl. Maj:t såg sig föranledd att i en stadga för exekutioner, utfärdad den 3 november 1690, varna för slapphet: Emedan wij med Misshag förnimma att wijd execuerande på de som för sina Missgärningar äro till Döden dömde esomofftast en stoor Oreda och Förargelse skal sig tilldraga deraf att icke allenast Fångarne med alt för mycket wijn heller andra Drycker blifwa beswärande och så försåffade at sig intet kunna till Döden bereda, mindre någon omsorg som sin Själs Salighet wid Dödztimman hafwa, uthan at Skarprättarne jämväl sig med Dryck så öfwerflöda at de icke förmå sine Embeten rättel, derwijdförrätta.Etc, utmynnande i en maning, inte till full avhållsamhet, utan till måttlighet.
Avrättningsplatsen låg precis på gränsen mellan de tre socknarna Brunflo, Lockne och Marieby.